Trevande textförsök

Mamman lutar sig som så ofta på citat från fin vispoesi. Lars Winnerbäcks ord sjunker långsamt in. ”Jag hugger i sten. Jag börjar sakta se en kontur några armar och ben. Jag jobbar mig inåt så jag ser en figur.”

Länge har mamman varit tyst för att det tar tid att finna ny struktur. Ett omformande och tankearbete. Vem är hon fembarnsmamman som nu har ganska stora barn och som äger berättelserna om sig själv som mamma på ett annat sätt än tidigare. Med stor respekt för stora barns integritet. För visst finns det många tankar och utmaningar nu också. Vad är mitt att skriva? En svår fråga.

Storbarnsmamma och dotter utan egen mamma att ringa. Hon kan inte längre rådfrågas bara kramas och pysslas om. Det är en större förändring än mamman trodde. Ett stort skifte trots att vårt förhållande inte är eller var ett nära. Tomheten är stor ändå. Gigantiskt faktiskt.

Men det är ett stort och fint uppdrag mamman så sakteliga axlar. Med mycket kärlek och vidöppet hjärta. Mamman älskar att vara mamma och att ta hand om döttrar och de som kommer in i familjen med döttrar.

Framöver kommer några trevande textförsök i delvis ny skepnad här. Trots att mycket ändrats är hon densamma som förut fembarnsmamman och samtidigt alldeles ny. Livet är förunderligt och alldeles underbart och i mig finns så mycket vilja att finna nya vägar alltid med kärlek, familj, närvaro och engagemang i fokus. Alltid.

”Jag börjar sakta se en kontur…”

Önskar er en fin dag och kom ihåg att alltid försöka bemöta varandra med varsamhet och kärlek.