Minnesdag

Idag är ännu en minnesdag. Idag skulle döttrarnas farfar, makens pappa och mammans svärfar firat födelsedag. Oftast var han inte hemmavid på sin dag så vi brukade höras per telefon. Det kan vi förstås inte längre och det har vi vant oss vid. Ändå är det tomt. Saknaden har nu blivit av annan sort.

Sommarpratsklokord hörs i huvudet, ”this too shall pass”. Ord som påminner om vikten av tacksamhet för det som är här och nu. Det försöker mamman alltid praktisera. Men ibland blir ’det-där-som-var-hålet’ större än annars. Mamman kan känna av hur saknad naturligheten är. Självklarheten i relationen till maken, döttrarna och mig. Hur balansen gått förlorad när stommen på något sätt är borta. Hur en viktig grundpelare försvunnit och lämnat förvirring och sorg efter sig men också tacksamhet förstås. Och många minnen.

Och stommen eller grundpelarna tar med tiden ny form. För tiden fungerar så. Döttrarna blir äldre och så också vi och de lutar sig mot och litar till oss på samma sätt som vi gjort mot de som inte längre går med oss här på jorden. Maken hjälper på samma snälla och tålmodiga sätt som hans pappa gjorde. Maken gör det förstås på sitt alldeles egna sätt. Med närvaro och mycket kärlek. Alltid vid döttrars sida.

Idag saknar vi och minns döttrarnas farfar, makens pappa och mammans svärfar som var och är viktig. Vi saknar hans stillsamhet och trygghet. Vi saknar balansen som vi inte visste låg i hans händer förrän han var borta. Märkligt och fint samtidigt.

Mamman funderar på om det är opassande att flagga för någon som inte längre lever. Det var ju ändå han som hjälpte till att ordna med flaggstången, tänker jag. Det tål att funderas på. Så länge tänder vi ljus och minns och är innerligt tacksamma för allt vi får kalla vårt.

Fin måndag till er.