Fembarnsmamman

Tankar från en familj med fem barn

Funderingar om skolan, systemfel, felprioriteringar och definition av kunskap.

Så många barn som kämpar med skolan och inte lyckas så som det är tänkt enligt alla mål och kursplaner. Så mycket frustration och tappad lust och glädje. Så vansinnigt onödigt och tråkigt.

Så många lärare som känner stress, uppgivenhet och frustration. Också det fruktansvärt onödigt och sorgligt. Högt utbildade och otroligt kunniga och ändå blir det inte rätt. Varför är det så.

Lärardelen i mammans själ gråter. Gråter för alla barn som går genom skolsystemet utan att finna sin egen alldeles unika förmåga. Utan att få känna sig duktiga. Utan att få uppleva känslan av ”det här är jag bra på”.

Mamman läser och lyssnar på kloka tänkare om hur skolan skulle kunna vara uppbyggd. Om varför den ser ut som den gör. Varför är t ex bild, musik, dans och andra estetiska ämnen marginaliserade. Varför inte lika viktiga som matematik och svenska och engelska.

Mammans själ gråter när jag möter elever som inte tror att de är bra på någonting alls bara för att teoretiska ämnen inte är det som passar dem. Och så har även praktiska ämnen teoretiserats. Som mamman ser det har grundskolesystemet blivit en plats som trycker ned, trampar sönder, kväver och förstör glädje, nyfikenhet och viljan att lära. Vilket ju får ses som en ganska otrolig bedrift eftersom nyfikenhet och viljan att lära är enormt stor hos barn och unga.

Mamman vill helst vara heltidshemmamamma i vårt hem eftersom det är det som gör mammans själ lycklig och är min sanna drivkraft men så har kompromiss nåtts och mamman arbetar utanför hemmet en dag i veckan. Då möter jag barn i skolan och har bestämt mig för att spendera tiden med att försöka ge möjlighet och kraft. Ge utrymme för nyfikenhet och kunska och om det går skapa känslan av ”jag kan” och ”det här är jag bra på”.

Det är långt ifrån alltid som mamman lyckas förstås men ibland uppstår stunder där mamman tar ett kliv tillbaka och bara lyssnar på hur elever utgår från sådant vi lärt och diskuterar om varför och hur. Ser hur de briljerar och riktigt lyfter när de jämför och funderar på hur olika resultat blev och varför och vad de gjorde som skapade olika resultat. Kloka tankar fyller då rummet och alla elever är engagerade. Alla. Även de som har svårt att lära. Det är fina stunder. Och visst måste det gå att skapa den känslan överallt i skolan.

Mamman kanske är naiv eftersom jag befinner mig i skolan som pedagog så lite tid. Kanske ser mamman inte hela bilden. Men jag tycker mig se att systemet har många inbyggda fel och konstiga prioriteringar. Nationella prov tar t ex oproportionerligt mycket tid och kraft i anspråk. Vilken sorts kunskap provas i sådana tester egentligen? Troligtvis förmågan att klara av att skriva prov. Det är det långt ifrån alla som klarar och alla måste inte klara det vill mamman påstå. Annan kunskap är minst lika viktig.

Elever som inte klarar teoretiska skolämnen och inte heller teoretiska prov måste ges tillfälle att briljera någonstans för det gör dem om de får möjlighet. Statistiken om hur många som blir underkända i grundskolan är nedslående. Frågan är då om det är eleverna eller själva systemet det är fel på.

Förstås har mamman redan formulerat en klar uppfattning om svaret på den frågan. Mamman och pappan har sedan döttrarna var mycket små försökt att vidga kunskapsbegrepp och ge konst, musik och kultur stort utrymme. Och så har vi sett till att hjälpa så mycket vi kan med skolarbetet. Och så får de och har alltid fått leka mycket. Det vi tror oss se är att döttrarna har en bred kunskapsbas att stå på utan så väldigt många begränsningar. De slänger sig glatt in i olika projekt med tanken att de kan och ser inte att det skulle kunna vara för svårt.

”En skola för alla” var en aktuell fras när mamman utbildade sig till lärare för väldigt många år sedan. Det lät bra och gör fortfarande men någonstans gick skolan vilse. Skolan har visat sig passa väldigt få och alltför många barn diagnostiseras och medicineras för att passa in i systemet. Det känns fel på alldeles för många sätt för att det skall få fortgå.

Det är så många frågor som hopar sig i mitt huvud samtidigt. Frågor som formats av min erfarenhet av utbildning både som pedagog och som förälder till barn i skolan. Det är för mycket som skaver och känns fel och mycket som skulle behöva ändras.

Mamman lyssnar till föredrag av Sir Ken Robinson som uttrycker mycket av det jag känt och upplevt under många år. I ett av föredragen avslutar han med ett citat från poeten W.B. Yeats som lyder:

I have spread my dreams under your feet; tread softly because you tread on my dreams.

Så önskar mamman att skolan gör; och i det försöker främja nyfikenhet och kreativitet och ge möjlighet.

Fortsatt fin helg till er.

« »

© 2019 Fembarnsmamman. Tema av Anders Norén.