För det mesta är morgnarna trevliga och ganska lugna trots väckarklockor, tidighet och flera olika skol och busstider att passa. Men ibland blir det irriterat, stressigt, tjatigt och ilsket.

”Mamma, jag hittar inte…”, och så letande och mammans tjat ”om du lägger sakerna på samma plats varje gång så vet du var de är och slipper tappa bort och leta…”.

Mamman tjatar samma sak många gånger och kanske borde tjatet inte längre behövas och kanske borde tjatet inte tjatas längre eftersom mamman själv blir så irriterad, arg och frustrerad inombords. Det bubblar av våldsam irritation och tjatet får ny kraft och mamman hör som utifrån den kraftiga ilskan i min egen röst.

Dottern får ordstorm över sig. Ordstormsilska över ’slarv’ som mamman inte förstår. Ilska över icke-lyssnande och ”jag hittar inte” och ”var lade jag…”. Onödig ilska egentligen eftersom vi inte mår bra av det här någon av oss.

Kanske borde mamman sluta bli arg. Kanske bara acceptera att ordning är olika och olika svårt för oss. För en del av oss är det enkelt och naturligt och kräver ingen ansträngning för andra svårt och oerhört ansträngande och kräver all kraft.

Inte vill mamman bli ovän på morgonen. Inte låta irritation och ledsenhet vara det sista i luften mellan oss innan dottern stiger på bussen. Det känns inte bra i magen.

Mamman skall öva på acceptans, än mer tålamod och att låta oss vara olika. På riktigt. Inte kräva av andra det som är lätt för mig. Inte ge plats åt ordstormsilska när något tappats bort eller förlagts. Tjata lite lagom bara. Det är min stora utmaning.

Fin onsdag till er.