Jag läser Edith Södergran efter att ha sett ett för mig nytt tv-program av och med Fredrik Lindström. I programmet får artister välja en dikt som de tonsätter och framför inför publik och tv-kameror. Dikterna blir som nya för att de presenteras på nytt i ny skepnad. Artisten gör en egen tolkning och det får mig att fundera över både tolkningen och grundtexten. Det är spännande.

Först ut är en ung kvinnlig artist, Molly Sandén, som väljer att tolka Edith Södergrans Vierge Moderne. En dikt som var ytterst provokativ på sin tid. Diktaren uttrycker att hon vägrar att inordnas i den traditionella könsstrukturen, ”Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum”. Alltså, jag vägrar att bli bestämd av någon annan. Vägrar att leva inom de ramar ni, samhället, finner rätt och passande. Jag är min egen och väljer själv hur jag vill vara. Individ. Inte kön.

Den unga kvinnliga artisten knyter också dikten Dagen svalnar till sin tolkning och i den syns tydligt den kvinnliga diktarens frustration över strukturer hon inte vill leva i. Och sorg över att inte få vara som hon är. Ilska över att behöva ingå i ett stelt och stängt system med färdiga roller att spela. Slutraderna i dikten som i artistens tolkning blir refräng lyder:

Du sökte en blomma och fann en frukt.

Du sökte en källa och fann ett hav.

Du sökte en kvinna och fann en själ –

du är besviken.

Fasta mönster, stängda stelnade strukturer, förutbestämda roller och livsval kväver. Så läser och hör jag orden.

Många olika perspektiv trängs i huvudet när jag funderar över dikterna.

Först som alltid kommer föräldraperspektivet. Vi vill att våra döttrar skall få forma sina liv så som dem vill. Vi vill att de skall få vara fria att vara, drömma och göra. Fria från stelnade strukturer och trånga ramar. De är fria, nyfikna och kreativa själar och det finns det ingen anledning att ändra på.

Och så mitt perspektiv, mammaperspektivet. Det som skaver så i vårt samhälle. Att jag som kvinna, dessutom en högutbildad sådan, väljer att vara hemma med barnen. Fel och osolidariskt. En paria som bör bespottas. Men valet är mitt och borde vara fritt. Jag är ett språng i friheten och självet […] Jag är ett vatten, djupt men dristigt upp till knäna, jag är eld och vatten i ärligt sammanhang på fria villkor. Något i kampen om jämlikhet och frihet har gått förlorat. Kampen har blivit platt och ensidig. Kvinnan skall kämpa för att få ta över mannens roll. Mannens sätt att vara, välja och leva. Då är vi jämlika och fria. Det syns mig alltför trångt och fantasilöst. En stelnad mansroll passar mig inte alls. Jag är mer och djupare än så och det är även min man. Han passar inte heller i ramarna som ges. Vi är så oändligt mycket större än dessa trötta, konstruerade och uttjänta strukturer.

Och så mannens eller kanske makens perspektiv. I programmet vi tittar på står näst på tur att tolka en dikt en manlig mycket känd och äldre artist, Tommy Körberg. Han tolkar en för mig okänd diktare, Sten Selander. Kanske borde jag känna till honom då han var en viktig och inflytelserik kulturpersonlighet samtida med Södergran. Namnet är ändå obekant och också dikterna. Körberg väljer dikten Spela kula som på ytan tycks lättviktig men i slutraderna presenterar en djupsinnig bild av den vuxne mannens roll. En stelnad roll, Man kan inte lämna kulor igen och trösta pojkar, som stelnat till män. Bilden känns så trång, sorglig och snäv.

Diskussionen som uppstår i programmet är intressant. Båda rollerna som presenteras i de olika dikterna känns snäva och trånga men på olika sätt. Båda ger en bild av en människa som är trängd och trött. Kvävd av trånga ramar som de ändå måste förhålla sig till och leva i. Lindström avslutar med en reflektion om våra olika roller där han dels sammanfattar och dels skapar ny dikt som lyfter frågan om vart vårt nu rådande perspektiv tagit oss och vilka problem den synen och strävan skapar. Det jag hör är en uppmaning om större frihet och ett vidgat synsätt. Vi söker alla efter en roll i livet som vi kan känna oss trygga och bekväma i. Vi söker efter en roll men vi hittar nästan alltid en människa, som behöver tröst. Låt oss inte vara besvikna över det.