Idag för ett år sedan somnade du in för all tid. Du som var våra barns farfar, min mans far och min svärfar.

Ett år går så fort och så långsamt samtidigt. Ibland känns det som om det var nyss du satt med oss och ibland känns det som väldigt länge sedan.

Vi hade inte vardaglig kontakt du och vi så vår vardag är väl mest som den brukar men ändå helt annorlunda. Vi får tala om dig istället för med och hålla dig levande med oss på det sättet. Det går bra och tillsammans gör vi bilden stark och tydlig. Vi minns sådant du sade och sätt du gjorde saker på.

Svårast tror jag det varit för maken som inte längre har en pappa att ringa för att rådfråga eller bara prata en stund med. Att vara äldst. Det är en stor omställning som bitvis varit svår.

Men i sorgen föds nya glädjeämnen och än starkare band oss emellan. Det är fint.

Idag är vi tacksamma över att ha haft dig farfar, pappa, svärfar i våra liv. Idag tänker vi extra på dig och hedrar ditt minne. Idag känner vi din närvaro trots att du inte längre är här. Tack för att du var och är en del av oss.

Ta hand om varandra.