Det här med håret
Mamman har tonat håret under ganska många år. Tonat för att få färg i det som blivit gråvitt. Men allteftersom håret fått fler vita strån har toningen inte riktigt velat täcka. Efter någon vecka har det nästan varit tvunget att tona igen och då har mamman tröttnat.
”Nej”, tänkte jag. Nej till att tona bort det som finns där naturligt. Nej till att gömma gråvita hårstrån. Nej till att gömma naturlighet. Jag vill ju ärlighet, äkthet och sanning i allt jag gör och nu får då också håret inbegripas i det. Det kändes fint att tänka så. Fint men lite läskigt.
Mamman förändrar lite varsamt så istället för att tona gjorde mamman många ljusa slingor och nu har jag ett ljusare hår med gråvit utväxt. Till slut kommer jag kanske att kunna ha en riktigt lång gråvit fläta. Ett långt gråvitt hårsvall. Fint.
Det är förstås inte alla dagar mamman är överens med sin spegelbild. Ibland blir jag förvånad över att se allt det ljusa och vita runt mitt ansikte. Ibland saknar jag färgen och blir vankelmodig och lite ledsen.
Det krävs också extra mod att faktiskt våga vara naturlig. Våga vara gråvithårig. Våga vara bara jag utan pålagd färg som skydd mot omvärlden. Våga äkthet. Rakt igenom. Det låter lätt men är svårt och kräver styrka i själen.
Kanske har mamman kommit en bit på vägen i sökandet av min sanning. Mitt sätt att leva ärligt. Jag vill i alla fall tro det.
Fin torsdag till er.
Du är jättefin, bara så du vet! Och är det där koftan du nyss började sticka på? Jag är mycket imponerad!!
Hej Maria
Tack så mycket! Ja, det är koftan jag började sticka på för ett litet tag sedan. Mycket rolig stickning och svårt.
Fin helg till er.