Stickningstankar

Mamman har börjat att sticka på sin tröja eller ’Loppa kofta’ som den heter. Det blir många fel och jag får börja om igen flera gånger och till slut förstår jag i alla fall en del av mönsterbeskrivningen. Noggrant för jag anteckningar om vad som gjorts för att veta exakt vad som skall göras i nästa steg. Jag räknar maskor många gånger för att hålla ordentlig koll på mig själv så att inget tappats bort eller glömts. 

Rätt så ofta kommer glada tillrop från döttrar och make, ”tålamod är stickarens bästa vän”. ’Tålamod och envishet’, tänker mamman. Stickbeskrivningen är svår för mamman som aldrig förut stickat mönsterstickning med flera färger. Jag får lära mig nya tekniker och ibland blir jag så trött av allt tänkande att allt bara snurrar i hjärnan. Men samtidigt är det så oerhört roligt att lära nya saker och att skapa själv. Det är som om jag inte kan sluta sticka, ’bara ett varv till och ett till och ett till’. 

Jag är tacksam över att maken övertalade mig om att försöka och att våga. För mig är det inte helt lätt att sitta med andra kvinnor i ett rum fyllt av generationer av främst kvinnliga hantverkstraditioner och säga ”jag kan inte så särskilt bra, det är mycket jag inte förstår, jag är självlärd utifrån att ha läst stickböcker jag lånat på biblioteket  och så har min äldsta dotter lärt mig att sticka strumpor”. Det är svårt att be den fina sticktanten att förklara och visa samma sak tio  gånger för att jag inte förstår allr det där som de andra redan kan. 

Det är svårt men lärorikt, bra och sunt. Nej jag kan inte men jag har en stark vilja att lära och är väldigt envis. Jag prövar, repar upp och gör om tills det blir rätt eller ganska nära rätt i alla fall. Jag åker en extra gång till garnaffären för att ställa frågor och använder nätet som är ytterst användbart för att få tydliga instruktioner om olika sticktekniker. Jag vågar visa hur lite jag kan och det känns fint. Jag tar ett steg i taget och till slut kanske jag blir riktigt duktig.

Fin helg till er.