Dimpromenad och lite tankar

Dimman har lagt sig som ett täcke över landskapet. Mamman bär reflexväst och pannlampa trots att det är ljust ute. Jag ser knappt min egen hand framför mig på promenaden med familjehunden. 

Landskapet är tyst och mamman vandrar stilla och låter tankarna vila. Det har snurrat många tankar nu några dagar. Tankar om den stora världen. Om arga ledare som vill bygga murar mellan medmänniskor, om sanningar som medvetet förvanskas, om människor som vägrar förståelse och visar den mest slående arrogans. 

Samtidigt ser jag massiva protestmarscher som ger mig hopp, lyssnar till kloka tal om mänskligt motstånd och hoppas på goda skeenden i världen all ilska och fientlighet till trots.

Jag tänker också på den lilla världen här i vårt land. På den värld våra döttrar möter. Om en värld som är hård, oförstående och exkluderande. Tankar om en händelse nyligen då en dotter kommer hem förvirrad, förtvivlad och gråtande för att klasskamrater skrikit och svurit åt henne för att hon inte vill sätta etiketten ”feminist” på sig. Unga kvinnor som visar ilska och hat för att inte alla vill ingå i den gemenskap de anser den enda rätta. 

Dottern försökte förklara för de arga unga kvinnorna att det finns många sätt att se och förstå verkligheten vi lever i men kände att hon inte nådde fram och tystnade istället. 

Om mamman förstår dottern rätt handlar det inte om att hon inte tror på samma rättigheter för alla människor utom mer om ett avståndstagande från den hårda, fientliga och oförstående retoriken de unga kvinnorna använder sig av som grupp. Om tvånget, hotfullheten och hatet. Om oviljan att förstå att människor är olika och behöver välja olika vägar i livet. 

Tårarna forsar ned för kinderna när dottern till sist säger mamman, ”det jobbet du gör och gjort hemma, det säger de är fel och ingenting värt. Då kan jag ju inte tro som de mamma. Du betyder ju allt. Det du gör för vår familj, för oss barn är ju mer än viktigt.” Vi kramas en lång stund mamman och dottern. Jag klappar henne på huvudet och kramar tills hon lugnat sig och så pratar vi om att visa förståelse och vara snälla även om vi inte alltid förstår våra medmänniskor. Även om alla inte alltid är snälla. Om att det inte är någon idé att gå in i en konflikt som är upprörd och infekterad. Att istället säga att ”jag förstår tankarna, jag tycker inte som du men respekterar dig och ber att du respekterar mig och mitt sätt att förstå världen”. Helt lugnt kan hon säga så och sedan stilla resa sig för att lämna konfliktsituationen. Fredligt. Värdigt. Så ber mamman dottern göra om hon någon gång befinner sig i någon liknande situation. Sedan lyssnar vi på musik och sjunger högt och dansar runt tills vi skrattar så att vi måste sätta oss ned.

Ibland är verkligheten svår och arg. Då måste vi tänka extra snällt, kärleksfullt och stort. Då måste vi vara mer förstående. Sådant upptar mammans tankar. Men idag har tanken fått vila. Idag har jag vandrat i dimma i ett vackert landskap tillsammans med den fine familjehunden.

Fin kväll till er.