Rädsla
Mamman är ingen politisk reporter, filosof eller statsvetare men jag tänker mycket över det jag ser och läser. Nyhetssidorna fylls med mycket som jag egentligen inte vill läsa eller förstå. Kanske skall jag helt sluta läsa om världen och dess skeenden. Kanske skall jag sluta att vara nyfiken men det är svårt.
Jag undrar så över det jag ser i nyhetsflödet. Jag undrar över all rädsla, all okunskap och ilska. Ilskan som den väldigt arge, äldre, vita mannen i det stora landet i väst ger uttryck för både förbryllar och gör mig ledsen. Hela valet i det stora landet förbryllar för att det tycks mig ha varit ett motval istället för ett riktigt val. Ett val där människor röstade mot en kandidat istället för för en annan. Och nu tycks befolkningen möta en obehaglig och skrämmande ny verklighet. En arg och hotfull verklighet där media och rättssamhälle utpekas som lögnaktiga av den blivande ledaren i landet. Det tycker mamman är anmärkningsvärt för att det är de första tecknen på diktatur i vardande. Ledaren utpekar, förlöjligar och smutskastar rättssamhälle och media i syfte att nedmontera för att sedan bygga upp på eget sätt med stort egenintresse och censur.
Jag minns inte vem det var som skrev smärtsamt ärligt om trettiotalets Tyskland, ”först hämtade de kommunisterna men jag var inte kommunist så jag frågade inget. Sedan hämtade de fackligt anslutna men jag var inte fackligt ansluten så jag protesterade inte. Sedan hämtade de judar men jag var inte jude så jag sade inget. Sedan hämtade de mig och då fanns ingen kvar som kunde protestera”. Säkert är det inte ordagrant citerat men innehållet i stort tänkvärt.
Jag tror att vi behöver ifrågasätta och protestera nu. Högljutt och kraftfullt. Vi behöver nedmontera de människors makt som påstår att vi skall vara rädda för varandra. Att vi skall bygga murar mot andra länder och kulturer.
Jag vill i ena stunden skrika och i den andra stunden bara stänga av verkligheten runtom. Jag vill fråga hur människor i det stora landet tänkte när de valde denne till synes inkompetente, outbildade, icke-empatiske, oförstående och mycke arga man till sin ledare. En man som öppet förlöjligar andra människor han ser som svaga. En man som verkar tycka att murar är bättre än förståelse. Att splittring är bättre än gemenskap. En man som hellre attackerar än funderar eller reflekterar.
Jag undrar om människorna i det stora landet i väst har funderat över varför det stora landet i öst möjligtvis velat se denne man som ledare. Har människorna i det stora landet i väst undrat över vad det stora landet i öst har att vinna på en sådan önskan. Över vad en svag, irrationell och inkompetent motpart tjänar för funktion.
Det har mamman i alla fall funderat över och undrar vad som nu kommer att hända med de små länderna i öst. Och vad våra små länder har för kraft nu när det stora landet i väst troligtvis inte längre kommer att vara den starka motpart som behövts för att bevara balansen.
Och så sprids rädslan och arga krafter tar över lite varstans. I alla våra länder. Jag hoppas innerligt att mina tankar är både felaktiga och konstiga. Att vi trots dessa arga krafter kan bevara vårt hopp om en snällare och mer förstående värld. Jag hoppas så på en fin värld för våra barn att leva i. En värld som inger hopp istället för förtvivlan och förvirring.
Mamman skall nog sluta att ta del av nyheterna i världen. Jag vill vara glad och behålla mitt hopp. Jag vill sprida snällhet, glädje och omtanke. Jag vill låtsas som om skeendena inte oroar mig. Som om världshändelserna och ilskna strömningar i vårt eget land inte kommer att påverka våra fina barn. Men jag tror att vi som vill stoppa huvudet i sanden inte får eller kan göra det. Vad händer då när ilskan kommer närmre? Vad har vi gjort för att stoppa det? Hur har vi protesterat mot det vi tycker är fel?
Jag vill inte se rädslan och ilskan ta över och vill inte bevittna byggandet av fler murar.
Fin helg till er.
