Blandade tankar

Mamman sitter på kökstrappan och ser ut över de vidsträckta ängarna. Det är vackert och jag njuter så av denna underbara plats på jorden. Här mår själen bra.

Tankar far genom huvudet. Jag tänker att det är konstigt hur en människa som fått sig en egen plats i mammans hjärta försvunnit från oss så fort. Jag undrar om den platsen hon har i hjärtat kommer att tas av någon annan eller om platsen för alltid är hennes. Mammans hjärta rymmer förstås många och nya rum öppnas ständigt. Hon kommer nog att bo där alltid när jag tänker efter.

Hon älskade också denna plats på jorden och nu bär vi den kärleken vidare. Cirklar sluts och det är som det skall.

Jag tänker också mycket på medmänsklighet nu i kris och flyktingtider. Hur människor runt om i vår del av världen manifesterar viljan att hjälpa. Mamman ser i nyhetsflödet stora folksamlingar som bär fram budskap om viljan att hjälpa. Men jag funderar över hur många som verkligen vill hjälpa i praktiken när tidningar och tv är färdiga med sin rapportering. 

Det krävs verklig vilja, ärlig medmänsklighet och stor nyfikenhet inför olikhet för att öppna sitt hem. Ibland är det hårt arbete rent psykiskt att inkludera någon som inte hör till den egna familjen. Det är mammans erfarenhet. 

Att öppna sitt hem är svårt, tålamodsprövande, tidskrävande och knepigt i största allmänhet men också oerhört givande och lärorikt. Mamman inbillar sig att då vi hjälper får döttrarna med sig en känsla av självklarhet inför att hjälpa de som behöver. För att jag tror och befarar att de här flyktingströmmarna bara är början på en orolig framtid.

Mamman vill hjälpa och dela med sig av allt det fina som vi kallar vårt. Men jag vill att vår hjälp skall vara på riktigt. Något att lita på. ’Hur gammal är du när jag är fyrtio?’, frågar extrabarnet. Mamman får räkna en stund men inser samtidigt att ålderssiffran inte var den egentliga frågan. Det hon undrar är om vår relation är på riktigt, över lång tid. Mamman som räknat färdigt svarar och klappar extrabarnet på kinden. Hon säger, ’Jaha, då är du gammal. Då får jag hjälpa dig. Så bra.’

Det är fint när hjälp öppnar nya världar och skapar nya band och nya perspektiv. Livet är stort och fantastiskt och svårt och märkligt. Alltihop samtidigt.

Så funderar mamman sittandes här på vår kökstrapp i sensommarsol.

Fin lördag till er.

Etiketter: ärlighet, döttrar, flyktingströmmar, hem, hjälp, mamman, relation

Författare: Mamma

Fembarnsmamman är en blogg från vardagslivet hos en familj med fem barn. För vår familj är gemenskap viktigt, att leva nära och uppskatta livet utan att krångla till det. Vi har valt att leva långsamt och att ta oss tid att uppskatta de små tingen i livet och vardagen, för det är dessa stunder som utgör den största delen av våra liv.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Connect with Facebook

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.