På pendeltåget satt mamman högt sjungandes för att glädja en ledsen elev. Så där högt sjöng mamman så att det nästan blev pinsamt. Men det gjorde inte mamman något. Inget alls faktiskt trots att jag ogärna sjunger inför eller tillsammans med andra än min egen familj. 

När det känns jobbigt att åka tåg och tröttheten efter en lång dag blir stor tar orken slut. Speciellt jobbigt är det för de elever som mamman nu träffar en gång i veckan, elever med särskilda behov och olika typer av utvecklingsstörning.

Glad blev han i alla fall eleven och det kändes bra i mammans hjärta. Och när jag kände efter lite till kändes det alldeles lätt och luftigt inuti. Som att hans behov av sång och mitt sjungande, oberoende av var vi befann oss eller vem som lyssnade, löste upp något inuti mig. Som att själen blev friare och kroppen lättare. 

Mamman förundras över detta nya lärande och funderar över vem det egentligen är som lär mest denna enda dag i veckan. Jag anar att det är mamman som hela tiden lär mest och utvecklas. På en basnivå befinner vi oss och utgår från vår mänsklighet och behov av kontakt. Vi ljudar, låter, sjunger, klappar i händer, studsar bollar och mycket annat och verkligheten antar en annan skepnad än vanligt.

Mamman vet förstås att livet för elevernas familjer är tung och många gånger sorglig. Jag vet det. Men just nu är denna verklighet fri och härligt märklig för mamman. Befriande, faktiskt.

Jag lär så mycket om mig själv och hur viktigt det är att grunda allt i sig själv. Om hur stor min egen inneboende kraft är och hur jag bäst tar tillvara på mina unika förmågor. Om mina svagheter lär jag också och får förlika mig med saker jag inte kan eller mäktar med. Fina saker att lära. Saker jag redan visste men som nu blir klara och tydliga för mig som en plötslig uppenbarelse följd av fullkomligt lugn.

Jag är så glad och tacksam över att ha fått den här möjligheten att prova på.  

Fin onsdag till er.

Etiketter: elev, mamman, tacksam, tåg, verklighet