Att möta sig själv
Det är bra att möta sig själv lite då och då. Möta sig och se var i problemet ligger. Vad det var som gnagde i hjärtat under höstterminen.
Kanske var det inte så mycket platsen mamman befann sig under arbetstid utan mer att det i min själ inte riktigt fungerar att vara delvis ’utanför-hemmet-arbetande’. Kanske är det så att mamman och familjen egentligen mår bäst av att mamman är hemma på heltid.
Så tror mamman eftersom den gnagande oroskänslan inte vill försvinna riktigt trots att platsen mamman arbetar på inte längre är densamma. Platsen är ordnad, med motiverade elever och en pedagogik mamman tror på av hela mitt hjärta och ändå vill det inte riktigt fungera i själen. Ändå känner mamman att det största och viktigaste arbetet är hemma, i vårt hem och med våra barn.
Det är viktigt inte minst i skuggan av det som nyligen hänt i Paris att använda vår frihet att uttrycka oss och välja våra liv utifrån vad vi vill och tror på. Jag tror på att mödrar eller fäder för den delen skall ha möjlighet att säga att barnen är det vi vill lägga vår tid på. Under åren mamman varit hemmamamma har jag fått många kommentarer om hur fel jag gör som inte förverkligar mig själv och mitt liv, inte deltar i samhället och gör min del och ger våra döttrar fel bild av vad en kvinna är. Och nidbilder av hemmamammor har jag sett mer än jag orkar tänka på.
Men mamman anser att det sätt jag förverkligar mig bäst på är att sköta om de barn vi satt till världen. Jag vill se till att de mår bra, är sedda och har en ordentlig anknytning till oss. Att de blir trygga och kan gå ut i världen och dela med sig av den trygghet och den glädje som finns i deras själar och hjärtan. Det är ett mer än stort sätt att spendera sitt liv. Så tycker mamman.
Det har jag kommit fram till och ser undrande på det samhälle som tycker att mamman endast gör ett gott arbete när jag tar hand om andras barn i en skolsal. Att den utveckling och utbildning jag ger våra barn i vårt hem inget är värt är märkligt.
Mamman lär sig hela tiden nya saker om sig själv. Nya saker som jag egentligen visste men inte såg magnituden av riktigt. Det är spännande och lärorikt att möta sig själv ibland. Att utforska sin själ och se det som verkligen är viktigt.
Nu leker döttrarna och extrabarnet och vill att mamman skall se och vara med. Det skall mamman.
Fin lördag till er.
Jag förstår dig och håller med helt och hållet!
Många hälsningar från Ulrika
Hej Ulrika
Tack för dina ord. Det är många tankar som snurrar runt i mitt huvud just nu.
Önskar dig en fin dag.
Förstår o delar dina tankar o känslor till 100%. Vart i landar det?! Blir du hemma på heltid?
Kramar
Hej Anna
Tack för dina ord. Vi vet inte riktigt vad det landar i. Men, det är slitsamt att få allting att fungera. Det är det.
Önskar dig en fin dag.
God kväll och God fortsättning, Fembarnsmamman!
Det var längesen jag skrev till dig, men jag besöker dig och läser regelbundet dina ord. Åh, vad jag känner igen mig i dina tankar kring detta! Jag är själv utbildad lärare och har som mest arbetat halvtid sedan barnen kom, varvat med att vara hemma på heltid vissa perioder. Oron och vantrivseln jag kände som lärare, bl a beroende på de
Oj! God kväll igen! Fortsättning på mitt tidigare meddelande – jag råkade trycka på Skicka av misstag! Jo, obehaget jag kände inför lärarjobbet och som gnagde i mig varje dag, som bl a berodde på hur lärarnas miljö ser ut i dagens skola, gjorde att jag lämnade yrket och började jobba med något helt annat, som jag på det hela taget trivdes mycket bättre med, även det ett halvtidsjobb. Men vad jag upptäckte var att jag aldrig kunde vara helt fokuserad på detta ”utanför hemmet-arbete”. Mitt fokus, mina tankar och mitt hjärta fanns alltid på mina barn, även under arbetstid och jag kände helt enkelt att det är hemma hos dem som jag vill vara. På heltid, alltid. Och så fick det bli. Nu är jag där jag trivs bäst och jag känner att jag gör det bästa för mina barn, för min karl och för mig själv, för hela vår fina familj. Runtomkring mig överallt ser jag mammor stressa runt och jag ser små och stora barn som skulle må bra av att få vara mer med sin mamma. Följ ditt hjärta! Du tillhör de kloka. Vänlig hälsning, Mamma till fyra fina
Hej Mamma till fyra fina
Ja, att inte kunna vara helt fokuserad förstår jag precis. Att inte känna sig riktigt närvarande någonstans. Att helt enkelt inte göra ett bra jobb med någonting, inte hemma och inte på ’utanför-hemmet-arbetet’. Det sliter på själen, det gör det.
Stort tack för dina ord. Jag uppskattar verkligen att läsa och ta del av dina tankar.
Önskar dig en fin dag.
Kära min vän ”mamman”. Du vet att jag är den första som förstår och respekterar dig! Så jag hoppas att du inte missförstår mig när jag säger att på många föräldrars önskelista står ”en kompetent, genuin, omtänksam, påhittig, rättvis och begåvad lärare”. Du är en sådan lärare! Så de dagar det känns tungt att vara från familjen, kanske du kan finna motivation i att du delar med dig av ditt goda hjärta och kunskap till så många andra. Du kommer att vara en av de där fröknarna som eleverna kommer att minnas med värme! Och föräldrarna kan slappna av för att de vet att deras ögonstenar är i goda händer.
Lycka till kära vän hur du än bestämmer dig för att gå vidare. (Och grattis till nya jobbet 😉
Pussar och kramar från långt bort i stan.
Hej min kära vän, Alexandra
…i långt-bort-i-stan!
Stort tack för dina ord. De betyder mer än vad du kan ana. Du känner mig och vet vad jag står för. Du vet hur viktiga barn är för mig. Barn och barnens värld skall på något sätt få vara magisk långt upp i åldrarna. Magisk och fri från fördömande. Och öppen men med tydliga ramar. Och med tydliga kärleksfulla och inte minst rättvisa vuxna.
Så vill ju jag att skolan skall vara och jag vet att det arbete jag gör är viktigt. Oerhört viktigt. Så jag missförstår dig inte alls. Jag tar det som den oerhört fina komplimang det är.
Ändå är det så svårt att få ihop allting. Jättesvårt. Men, jag försöker att finna en balans. Fokus måste ändå vara att familjen alltid är viktigast. Där vet jag att vi tänker lika, du och jag-mammorna.
Många kramar till dig långt därborta, där jag hoppas att ni har det riktigt bra.
Önskar er en fin helg.
Intressant att läsa det du skriver.
Jag tror att en del av anledningen till den nidbild av hemmamammor som finns är avundsjuka. Det finns säkert många som drömmer om att få mycket mer tid med sina barn och även tid för sig själv, att inte alltid rusa från det ena till det andra och inte riktigt hinna vara närvarande. Och som innerst inne, trots att det inte är politiskt korrekt, ändå tror på att det är viktigt att föräldrar (mammor eller för den del pappor, även om en hemmapappa inte hånas på samma sätt) sätter sina barn främst och prioriterar dem. Många måste nog intala sig, nästan lura sig själva lite, att tro att det är jättebra att sätta en ettåring på dagis på heltid och politiker och massmedia bekräftar den bilden.
En annan anledning till att en del blir provocerade av hemmamammor är nog en missriktad välvilja mot kvinnor. Man är livrädd att kvinnor ska bli beroende av sin man och hans inkomst eftersom det tyvärr finns en del kvinnor som har det förfärligt i sina äktenskap. Att det finns kvinnor som är underbart lyckliga med att vara hemma och ser det som en förmån att kunna leva på den älskade mannens lön, det ser man inte riktigt.
För att kunna vara hemma, antingen på heltid eller genom att arbeta mindre än heltid, krävs att man är modig och går emot den norm som just nu råder i samhället. Det krävs också att man är ekonomisk och kan hantera utgifter och inkomster.
Man ”är” ju inte sitt jobb. Under en period kan man vara hemma, under en annan period kan man jobba mycket utan för hemmet, antingen för att man behöver tjäna pengar eller för att hittar något som man verkligen vill göra, kanske som egen företagare. När man inte springer i ekorrhjulet hinner man reflektera, tänka och bli inspirerad.
Önskar dig allt gott!
Hej Fru S
Det är alltid intressant att läsa dina tankar och dina funderingar kring det samhälle vi lever i. Tack för dina ord.
Tycker att du har rätt i så mycket. Jag känner att det blivit fel och snett och stressigt och konstigt på så många ställen i vårt samhälle. Tycker mig se att egoismen, eller kanske är det individualismen, tagit över samhället och suddat ut känslan för familj. Det gör mig så ledsen. Känslan för lugn och förståelse är svår att finna och livsval som gagnar familjen räknas som konstiga.
Märkligt.
Troligtvis är det avundsjuka eller kanske rädsla som gömmer sig bakom elaka ord och nidbilder. Men, tänk så onödigt att ägna sig åt sådant istället för att försöka nå och respektera varandra och varandras val.
Känner också att det i dig bor en själsfrände och likasinnad.
Tack.
Önskar dig en fin helg.
känner så igen mig.
har kommit till ett vägskäl där jag nästan känner jag måste ta en väg jag inte vill
det fattas pusselbitar
det fattas fotsteg
och det fattas en karta
men jag vill inte göra något annat än detta..
detta är min dröm.
jag blir uppmuntrad när jag säger jag sökt skolor eller jobb..
men inte när jag går med våra barn till parken
eller när jag är hemma med dem mitt i vardagen.mitt i livet.
min man förstår och vi tycker lika.
men pengarna måste ju räcka också..
å ju större de blir ju mer kostar det.
jag utvecklas och jag har massor att bidra med fast att mitt yrke är att ta hand om våra barn
men ändå försvarar och förklarar man sin roll.
jag blev berörd av ditt inlägg och jag tror att du är en underbar mamma<3
kramar!!!!!
Hej Svintoflickan
Den där vägen ja, den där viljan inte önskar färdas på. Den känner jag till.
Det är svårt att få ihop allting. Pusselbitarna vill inte riktigt passa ihop och då skaver det i hjärtat.
Jag känner som du att det där arbetet-utanför-hemmet räknas som heligt och allt det där andra som vi håller så högt, arbetet hemma och med familjen, betraktas som meningslöst och obetydligt. Det där viktigaste arbetet att vårda familjen, det är ju det vi vill göra och ser som värdefullt.
Förstår precis vad du menar och hoppas att ni finner er väg. Vi söker vår nya väg och försöker att finna en bra balans. Svårt och vingligt sökande ibland, men viktigt.
Önskar dig och dina en fin helg.
Hej. Nu har jag börjat arbeta efter ca 11 år hemma med våra barn. Folk blev gladare när jag fick jobb än de blev när jag berättade om att vi skulle få ett fjärde barn. Dessutom är jag så superduktig nu när jag arbetar på förskola å sköter andras barn men när jag var hemma var jag arbetsbekväm som jag bla fick höra. När jag ser de små ett åringarna på dagis så känns det helt fel att de är åtskilda från sina föräldrar. Så känner jag även för de äldre barnen. Jag har bestämt mig att till hösten vara hemma med vår minsting. Han ska inte vara åtskild från sina föräldrar hela dagarna. Jag måste följa min magkänsla annars mår jag ej bra. Bra blogg du är duktig på att skriva.
Hej Anna-Lena
Tack för dina intressanta och vänliga ord.
Håller helt med dig i dina tankar. Visst är det märkligt med detta stora intresse för just ’utanför-hemmet-arbete’. Det är som ett skruvat samhällsmantra där barnen och anknytning helt glöms bort. Kvinnor skall ut i arbetslivet, kosta vad det kosta vill för familjen som enhet, för barnens själar och för kvinnors välmående.
Jag har kommit till insikt om något jag redan visste om mig själv, att jag är en omvårdande mamma ända inifrån och ut med behov av att vara närvarande i barnens liv. Hela jag är mamma, hela tiden.
Det är kanske märkligt och konstigt i dagens samhälle att vara sådan, men sådan är jag.
Tror att du gör rätt. Ser fram emot att följa dina tankar när du omsätter beslutet i verklighet. Jag fortsätter att söka balans och får fundera lite till samtidigt som jag vet vart hjärtat vill.
Än en gång, tack för dina ord.
Önskar dig och dina en fin helg.