Historien om myskaninerna

De goda vännernas son skulle döpas och vi hade fått den stora äran att vara faddrar. Vad ge för present som visar de fina känslor av kärlek och omtanke som upptog våra hjärtan. Köpa något? Ge en peng? Det stod fullständigt still i våra huvuden tills mannen kom ihåg att han fått ett mysdjur egenhändig sytt av hans moster då han var liten. Det mindes han att han uppskattade och att nallen var med honom överallt.

”Sy någonting, ett mysdjur!”, sa mannen glatt till sin fru. Frun blev mycket frustrerad och nästan tyngd av denna stora utmaning. Hade förstås sytt gardiner, ett enstaka klädesplagg plus att ha lagat lite kläder förut men ett mysdjur var någonting helt annat.

Nu följde många turer till byns bibliotek och hyllan för handarbetsböcker letades igenom mycket noggrant tills jag fann en bok om ’kalikåfigurer’. I den boken log flera glada mjukdjursansikten mot mig och favoriten blev en mjukiskanin. Kaninen var sydd av stretchvelourtyg och ögon, näsa och mun var ditbroderade. Den kändes rätt och nu gällde det att förstå hur dessa mönster skulle följas.

Det var inte alls så svårt som jag trodde. Sömnadsarbetet tog sin lilla tid, som det ofta gör när man lär sig något nytt. Jag gjorde mönster, ritade ut på tyg, klippte till och sydde ihop. Stoppade så de små kroppsdelarna med stoppning och sydde sedan ihop alla delar tills de blev en enda kropp. Då satt den där framför mig den kroppsligt färdiga lilla kaninen och såg tom men rolig ut. Eftersom jag aldrig lärt mig att brodera, har aldrig riktigt haft det rätta tålamodet, tog mannen vid och gav kaninen sitt ansikte. Sist fick kaninen ett namn på ena foten för det måste ju synas vem myskaninen tillhör.

Detta var den allra första myskanin som skapades hos oss och det har blivit många fler under åren. Alla nya små människor som kommit till världen i vår omgivning har fått sig en egen liten kanin, designad efter just det barnet och dess familj. Alla våra barn har förstås också fått varsin.

Myskaninerna har också getts till lite äldre medlemmar av vår släkt. För visst är det mysigt att få sin alldeles egna, speciellt uttänkta lilla myskompis från familjen som gör egna och låter hela familjen deltaga i skapandet av dessa. Mamman syr, barnen är med och fyller på stoppning och pappan broderar. Ibland till kaniner som skall resa en bit virkar den äldsta dottern halsduk så att vi vet att kaninen håller sig varm på resan och till sist ser alla barnen till att ha kramat lite extra på den kanin som lämnar vårt hem. Ett familjeprojekt och present som vi kan säga att vi lagt ner själ och hjärta i. Det känns som fina presenter att ge bort och vi tror att de uppskattas av de flesta som får dem.

Det var historien om myskaninernas början. Och något säger mig att historien kommer att fortsätta ett bra tag till.