2009 var ett jobbigt år för vår familj. Ett år då vi fick känna av hur jobbigt det är när den som brukar hålla ordning på vardagen trillar isär.

Jag hade efter vår femte prinsessas födelse känt mig väldigt trött och när lillan var fyra månader blev jag riktigt dålig. Jag rasade dramatiskt i vikt, frös och svettades, tappade hår, fötterna domnade, hade kraftig ångest och hjärtklappning. Det blev besök på vårdcentralen, ett flertal prover och EKG. Tack vare en lyhörd läkare och en fantastisk barnsköterska på BVC fick jag snabbt hjälp och blev remitterad till specialist. Inom några dagar blev det konstaterat att jag led av postpartum tyreodit, vilket betyder att jag hade en inflammation i sköldkörteln till följd av graviditet. En inte särskilt allvarlig åkomma men tillräcklig för att skrämma mig. Några trötta och jobbiga månader följde men jag blev snabbt bättre och mina värden följdes noga av läkare. Min sköldkörtel som varit kraftigt svullen vid insjuknandet gick snabbt tillbaka till sin vanliga storlek och mina värden stabiliserades inom ett halvårs tid. Jag fick livet tillbaka. Jag minns hur tacksam och lycklig  jag var över att åter kunna deltaga i vardagslivet med barnen.

Det var nog då jag bestämde mig på riktigt. Vi har alltid velat vara hemma med barnen, de har aldrig lämnats till förskola men då när jag reflekterade över livet och vad som är viktigt för mig cementerades den känslan. Jag vill vara med barnen, jag vill vara engagerad, jag vill se barnen, jag vill ge av min tid till dem som är absolut viktigast i mitt liv, jag vill ge barnen trygghet och en lugn uppväxtmiljö.

Det är min bakgrund, mitt livsval och min prioritering. Jag har dessutom den oerhörda turen att ha en man som delar det valet helt och fullt.

Etiketter: hjärtklappning, livsval, post partum tyreodit, sköldkörtel, trött