Skolavslutning och vemod
Idag har mamman vinkat hejdå på avstånd till lilla byskolan där döttrarna gått i så många år. Den här avslutningen blev inte som annars vilket är helt rätt förstås. Inga föräldrar fick vara med och eleverna fick inte samlas. Varje klass firade för sig i eget klassrum.
Det känns lite konstigt att inte stå med där på skolgården och att inte få höra barnröster sjunga ”den blomstertid”. Tomt att inte breda ut sin filt bland andra trevliga familjer för att njuta tårtkalas. Fastän mamman är mycket tacksam för alla de kloka beslut skolan fattat om firande och helt håller med om att det här är rätt vägval. Klokt och bra och helt rätt. Men samtidigt konstigt och tomt.
Och konstigt att mamman inte längre kommer att köra skolrundan dit eller vandra in i de faluröda byggnaderna för att hämta eller besöka eller sitta med på utvecklingssamtal på de små stolarna vid små bänkar.
Yngsta dottern har tagit examen från lilla byskolan. Hon skall till lite större skolan till hösten där två av hennes systrar går. Och mamman som kom för att möta blåste i tut-lur och log men samtidigt brast hjärtat och mamman grät inuti. Ingen mer liten skola. Tiden går så fort att mamman får svindel. Vi försöker att alltid ta tillvara och njuta av all tid tillsammans och ändå halkar den iväg på något sätt utom kontroll.
Hemma väntade i alla fall sommartårta och såpbubblemaskin och så flaggar vi för idag är det dags för mer fireri. Skolavslutningar och nu äntligen sommarlov.
Fin vecka till er.
