Tålamodskamp
Mitt i stickningen som mamman satt sig med en stund i kökssoffan efter morgonens sysslor kommer jag på att det är alldeles fel. För trots att mamman följer beskrivningen precis ser spetskanten helt fel ut. Den ser inte ut som kanten på bilden. Inte alls faktiskt.
Och mamman inser att hur mycket jag än vill maska av och låta det vara som det är kommer jag aldrig att bli nöjd med hur det ser ut och börjar istället repa upp.
Helst vill mamman gråta. Så många timmars arbete som nu rullas in i ett garnnystan igen. Så mycket annat mamman kunde gjort idag istället för att sticka spetskant helt fel.
Maska för maska repas upp och nystanet blir allt större. Innan det går att lägga undan stickningen måste alla maskor plockas upp igen och mamman måste klura ut hur långt tillbaka sjalen repats upp.
Så sitter då samtliga maskor på stickorna igen och mamman stickar ett varv för att reda ut var i stickningen jag är och så läggs alltihop ned i stickpåsen. Kanske plockas stickningen upp ikväll igen eller så får den vila lite. Fast tänk om jag då inte minns felet och gör likadant en gång till. Det får nog bli så att stickningen fortsätts med ikväll.
Nu skall mamman baka bröd, tvätta, ordna och förbereda middag medan kampen om ett bättre humör utkämpas i själen. Tålamod och lugn säger hjärnan och hjärtat vrålar ’varför förstod du inte tidigare att det var fel. Som du slösat bort en massa tid!’
Fin måndag till er.
