En av alla berättelser.

Demens är en lång och svår sjukdom, en närstående-sjukdom har mamman fått höra att det kallas. Det lät enklare än vad det är. 

Med mammans mammas demens följer så mycket. Hon får ångest, blir arg och är deprimerad. Hon gråter och säger att hon är inlåst och frågar om hon någonsin skall få komma hem och att alla är elaka mot henne där hon är. Det här är svårt att skriva om för mamman vet inte riktigt om hon fortfarande läser och förstår och människor runt oss kanske upplever texten grov och förolämpande. Får vi prata om och skriva om det här? När en närstående försvinner och samtidigt finns kvar. Eller skall det stanna i mammans eget hjärta och förbli privat. Mamman vet inte riktigt.

Vissa dagar känns det viktigt att skriva för att det är bra att få berätta sin berättelse. Dela med sig för att kanske stärka någon annan i samma situation, att få syn på tankarna som snurrar och i det få någon sorts klarhet. Andra dagar känns tystnad bättre. Att bara vara i det som är och som alltid uppskatta de små stunderna. För visst finns dem stunderna tillsammans med tacksamhet över att hon är och att vi kan hälsa på och att hon har så många fina, lyhörda, omtänksamma och vänliga som tar hand om henne på bästa sätt även om hon själv inte ser det så.

Att mista men ha kvar. Att sörja det som aldrig blev. Att ta vara på det som är. Svårt och viktigt. Enkelt och tungt.

Att lyssna till allt ledset som sipprar ut ur hennes tankar och upplevelser om livet gör ont. Att veta att hon inte kommer att komma hem och svara henne det och göra henne än mer ledsen är svårt. Vi har flyttat dit saker från mina föräldrars hem för att hon skall känna sig hemma. Demensen stökar till hjärnan och samtidigt med förvirringen är hon ändå medveten och med och vet att det är en kuliss vi skapat för att hon skall trivas.

Säkert känns det som ett svek. Det förstår mamman och känner det i hjärtat. Men något annat gick inte längre och det är på något sätt bortom hennes förståelse. Det var ett beslut vi runt henne fick ta i samråd med vården. För hon själv ser ju inte hur mycket hjälp som behövs dygnet runt. Det är en del av sjukdomen har mamman förstått.

I mammans tankar snurrar så många frågor och funderingar. Ledsenhet, tacksamhet och glädje i en enda röra och kanske är det alldeles normalt och precis så det skall vara just nu.

Nu har mamman i alla fall fått ned några tankar i text och beroende på hur det känns om ett litet tag får orden antingen bli kvar eller plockas bort. Det återstår att se. Det här som händer nu är ju också en del av livet. Inte så trevlig eller glad men en del precis som allt annat. En av alla berättelser. Den om mammans mamma som delvis bor i dimma och finns men är borta samtidigt.

Önskar er en fin dag. Ta vara på varandra och bemöt varandra med varsamhet.