Fotfäste och perspektiv
Att vara förälder är så stort, underbart och fantastiskt att mamman knappt har ord att beskriva lyckan. Att bära i kroppen, känna rörelser och sedan ta emot, ta hand om och lära känna de olika personligheterna genom år är en oerhörd gåva. Mamman värdesätter varje sekund oavsett tröttheter och annat.
Och så växer barnen och blir unga kvinnor och trots att mamman prioriterat närvaro, alltid, går tiden så fort att jag får svindel. Stora, unga med egna mål och drömmar och det är också det alldeles fantastiskt och lite svårt för inte vill mamman riktigt släppa taget om de där små händerna som höll så hårt fast vid min.
Tiden har sin gång och fastän mamman aktivt övar på att känna tacksamhet för det som är här och nu förlorar jag ibland fotfästet. Och tappar perspektiv, blir ledsen och nedstämd. Kanske över tiden som rusar fram. Kanske över förändring och kanske över att små människor blir stora och behöver sin mamma på andra sätt än förut. Livet blir annorlunda än det varit under väldigt många år och mamman måste anpassa sig efter det. Det är både fint och väldigt svårt.
Att känna tacksamhet är inte det minsta svårt. Tillsammans-stunderna är dyrbara och värdesätts högt av oss allihop. Men förändringen är svår. Mamman har inte riktigt orkat eller kunnat sätta ord på känslorna förut och har nog ärligt inte velat skriva om det alls för att det känns löjligt. Förändring är ju oundvikligt och barnen är ju inte mina att äga. Men ändå hjärtat, känslorna och upplevelserna är mina att hantera. Öppet. Ärligt.
Att få barn är det största och finaste i mitt liv och att få följa och upptäcka dessa barn tillsammans med min make är fantastiskt. Döttrarna är vår skatt, vår största gåva i livet. Nu börjar de bli vuxna unga kvinnor och med det förändras också vi, maken och jag. Det är en ny sorts upptäcktsfärd. Fotfästet dyker bitvis upp. Mamman är ganska bra på att anpassa sig även om just förändring är svårt. Att hitta fotfästet och ett delvis nytt sätt får ta tid och i det är det viktigt att vara snäll med sig själv.
Ibland, just nu, halkar mamman till i känslorna och verkligheten och det är så det är och inte farligt alls. Livet liksom.
Kom ihåg att bemöta varandra med varsamhet. Fin söndag till er.
Åh vilket fint inlägg!! Med underbara bilder! Kan förstå svårigheterna trots att vår äldsta bara är 13 år. Man vill stanna tiden och ändå kan det kännas så jobbigt och slitsamt vissa stunder. Snälla, berätta hur du behåller närvaron i nuet även när det är slitsamt och man gärna vill fly i tankarna! Livet med barn är ju både alldeles underbart och otroligt arbetsamt. Ni ser ut att ha det så mysigt och era döttrar verkar (utifrån tidigare inlägg) ha liknande intressen som musik, hantverk osv. Hos oss spretar det lite mer i syskonskaran från döttrar som älskar att virka, sjunga, måla och är bra på att hitta på saker att göra till son som alltid vill vara med kompisar eller spela tv-spel. Den senare är inte alls nöjd med vår sparsamma livsstil som finansierar vår mängd tillsammanstid utan skulle hellre vilja ha samma saker som ”alla andra” har. Varma hälsningar till dig från en annan fembarnsmamma
Att bevara närvaron är svårt. Det händer så mycket hela tiden, tider att hålla ordning på, gymnastikpåsar, läxor, utvecklingssamtal, se till att alla har hela och rena kläder, planera måltider och en mängd andra saker. Visst snurrar det i huvudet och tanken är på tusen olika platser samtidigt. För mig handlar det om tacksamhetsövning för att kunna stanna upp och bevara närvaron. Det skapar, tycker jag, ett tryggt inre. Ett lugn som jag sedan kan utgå ifrån under dagen. Sätten att nå lugn och tacksamhet har varit olika under åren. Ibland var det att sitta tillsammans med något barn för att läsa en bok och skratta och för tillfället strunta i allt det där andra som borde göras. Eller äta lunchpicknick på en filt i hallen istället för vid bordet. Nu när barnen är lite större kan det vara att bara sitta tillsammans för att prata, spela kort, lyssna på musik eller sticka tillsammans. Bara vara en stund. Skapa lugn. Jag försöker nu också att sitta fem minuter för mig själv med meditation i hörlurar, tacksamhetsmeditation, så att jag har verktyg att snabbare finna tillbaka till ett lugn när tålamodet t ex tryter.
Det där med att alla inte riktigt är med på det lugnare livsvalet är svårt. Min övertygelse är att det med tiden sjunker in i sinnet hos alla vilken oerhörd gåva ni gett barnen med mycket tillsammanstid. Det där i mitt tycke’tomma’ med saker och resor och allt vad det nu kan vara som alla andra har kommer att mista sin charm med år och ökat perspektiv. Eller så gör det inte det och sonen kommer att välja ett annat sorts liv och det är ju upp till honom. Ert uppdrag är ju att älska honom precis sådan som han är. Det är oerhört viktigt. Kanske måste ni ha en diskussion om vad det är ni gör och varför ni väljer som ni gör med alla era barn så att de får en förståelse. Det blir lättare att förstå när man får vara med i tankarna och inkluderas. Det blir också lättare att se vad man får istället för det där andra och därmed lättare att uppskatta. Att prata med barnen som likvärdiga och riktiga människor tror jag hjälper. Sedan behöver de inte hålla med men de kan utgå från förståelse. Ni vet ju förstås bäst hur era barn och er familj fungerar. Det här är bara några av mina tankar och förhållningssätt.
Tack för dina ord. Det är fantastiskt att kunna ’prata’ med varandra och utbyta erfarenheter och idéer. Det är en av anledningarna till att det känns viktigt att skriva här. Stort tack.
Tusen tack för ditt långa svar! Jag tar det till mig!! Väldigt bra råd att ha som tacksamhetsstunder! Jag brukar tänka på dom som lyckostunder och periodvis kan jag känna dom oftare än annars.
Helt rätt att vår viktigaste uppgift är att älska barnen som dom är. Och att dom kan vilja olika saker. Vi försöker prata med dom men för just honom är det nog i nuläget inte så tydligt för honom vad han ”får” istället för dyrare saker och dyrare aktiviteter. Det han får tar han ju för självklart. Vi försöker prata mycket med barnen men ibland är det som om vi försöker få deras godkännande för val som vi egentligen redan har gjort.
Vi älskar att resa och har bott utomlands två perioder (först med tre och sen med fyra barn) vilket faktiskt varit en av anledningarna till att vi fått andra perspektiv och bland annat både vågat skaffa fler barn än genomsnittet och valt mer tid tillsammans. Vi drömmer om att resa igen/bo utomlands tillsammans igen en period. Tänker att vi i så fall finansierar det genom att hyra ut vårt hus här hemma. Vi får se! Rösten inuti säger att det vore bra för familjen som helhet men sen kommer det ju en massa tvivlande röster som undrar om det är bra för alla barn i de olika faser de är etc.
Jag kikar in på din blogg då och då för att kolla om du skrivit nåt och blir alltid lika glad när du har det! Och väldigt roligt att kunna få ”prata” med dig, tack!!