Konstiga tider
Vi vandrar runt här i vår lilla verklighet. Både likadant som vanligt och samtidigt inte. Vi trivs så bra ihop och mår så bra här hemma. Samtidigt är det ovant detta för döttrarna som är vana att åka till stora staden för att gå i skola. Nu är de hemma hela tiden och har varit uppkopplade via datorn och gjort massvis med skolarbete. Uppgifter läggs på uppgifter så att de nästan har mer skolarbete nu. Fast just nu är det förstås påsklov. Skönt.
Vi äter frukost länge, bakar bröd och kakor, lagar mat, spelar spel, tittar på film, planterar fröer, handarbetar och ordnar. Vi vandrar ut i skogen för att grilla och för att få frisk luft. Tillsammans.
Men det är konstigt att inte kunna träffa andra som vanligt. Med våra äldre talar vi i telefonen. Det fungerar så klart fint det också och kanske talar vi oftare med varandra nu än vi gjorde innan världen liksom skevade ihop sig.
Det är käckt med bildtelefon så att vi kan se varandra. Och så knackade det på dörren igår och där stod ett blomsterbud för att lämna över en påskbukett från mina föräldrar som hörsammat restriktionerna och nu inte ger sig ut i butiker. Mamman blev alldeles varm inuti. Så vackra blommor. Omtänksamt och lösningsinriktat i en knepig tid.
Visst uppstår spänningar och bråk då stora barn känner sig aningens instängda eller i alla fall begränsade men för det mesta har vi det väldigt bra. Det är som att Cohens sång nu fått liv, ”there is a crack in everything…”. Det har gått en spricka i verkligheten så som vi känner den och nu måste vi hitta andra sätt att leva.
Tråkigt förstås men kanske kan vi nu i samhället se värdet av det lilla och nära. Värdet av omtänksamheten mot varandra. I en trist situation värdesätta lugnet och att kanske låta ljuset lysa in på kärleken till varandra ”there is a crack in everything, that is where the light gets in…”
Fin påskhelg till er alla. Ta hand om er och varandra.
