Mitt i skolavslutningspubliken på lilla skolan stod hon med lång gråvit fläta, fina sandalskor, stickad tröja och korg på armen. Hennes rynkor så vackra och glada.

Det var som ett skimmer runt hennes person och jag tänkte ett kort ögonblick att det kanske var jag fast om många år. Hon kändes så bekant. Så nära. Kanske är döttrarnas Potter-tidsvändare ett riktigt smycke och inte på låtsas hann jag tänka men det verkar ju fel och tokigt. Som om jag blivit galen.

Jag undrade försiktigt om även maken såg henne och då han gjorde det var hon nog ändå en egen person och på riktigt här och nu. Jag skulle förstås gått fram till henne, talat om hur vacker jag tycker att hon är men jag blev ståendes, förundrad, trollbunden, beundrandes.

Jag är glad att jag mitt bland alla människor där på skolgården fick syn på henne. Och jag låter mitt gråvita hår växa sig långt och fortsätter att sticka egna tröjor i naturmaterial och köper fina och sköna skor och gläds varje dag åt allt som jag får kalla mitt och för att jag får vara jag.

Fin onsdag till er.