Egentligen kan ju dottern ta bussen vidare och gå till sin flöjtlektion. En ganska lång bit får hon gå men ändå.

Mamman har inte sett henne på hela långa dagen och hon åker tidigt hemifrån. Stunden mellan bussåkning och flöjtlektion den kan vi ta vara på hon och jag, tillsammans. Vi kan mötas, kramas och prata lite om dagen som varit. Dottern bubbelpratar om lektioner och lärare och ämnen. Mamman lyssnar, ställer frågor och får svar.

Jag vill ta vara på stunderna. De innerligt värdefulla stunderna för att tiden går så fort och snart, alldeles för snart, är hon riktigt stor och mamman är inte längre den som möter efter skola eller jobb.

Tiden med döttrarna vill jag värna allt jag kan för att de, vår familj, är det viktigaste och värdefullaste i mitt liv. De är mitt livsval och tillsammans med dem är jag, i alla fall ganska ofta, mitt bästa jag.

Mamman får en kram när dottern går in i lektionssalen och så åker jag hem för att krama på de andra döttrarna. Härligt.

Ibland mitt i vardagen känns det så tydligt hur värdefullt livet tillsammans är.

Fortsatt fin torsdag till er.