Det faller sig inte alltid naturligt det här med naturlighet. För det mesta går det utmärkt och känns bra och rätt men någon gång så där skaver det lite.

Spegelbilden där mittemot mig i badrummet har alldeles gråvitt hår nuförtiden eftersom jag tröttnade på utväxt, toning, färg och slingblekning.

Mamman vill visa döttrarna att jag som kvinna och förebild tycker om mig så som jag är med alla små rynkor och hår i den egna färgen. Att jag är så glad över att vara den jag är och lycklig över att finnas till och njuta av dagarna. Jag vill visa att det inte behövs en påklistrad eller fabricerad yta för att vara nöjd och glad med sig.

Men så ibland ger modet vika och den där spegelbilden känns trött och färglös. ”Helt naturligt kanske inte är så nödvändigt ändå”, tänker jag, och saknar det brunröda håret som brukade rama in mamma-ansiktet. Tankarna snurrar runt ett tag och skapar förvirring i mammans huvud.

Men så minns jag färgkladdandet, utväxtranden, dyra frisörbesök och den starka doften från slingvätskorna och tittar tillbaka på ansiktet i spegeln och ler för mig själv. Det är allt fint ändå det gråvita håret som ramar in mammans ansikte med glad-skratts-och-familje-kärleks-rynkor.

Fin fredag till er.