Mamman njuter av ledighet med familjen, stickning och lugn. Vi vaknar när vi sovit färdigt och äter frukost sent och länge och mamman sitter kvar vid köksbordet med stickningen och min kopp kaffe. 

Två influensasjuka döttrar sover mycket och hostar och nyser. De har feber med ont i leder och muskler. Det blir en hel del filmtittande i soffan mysandes under filtar. Det är också mysigt.

Mamman stickar vidare på pappans kofta med mönster ur den norska boken ”Kofteboken”. Det är tur att mamman inte förstod att mönstret pappan valde var lite klurigt innan jag började sticka. På det sättet måste jag slänga mig ut för att lära nya tekniker under arbetets gång. Igår satt vi länge tillsammans för att fundera över hur det var tänkt att göra plats för ärmar i mönstret. Vi läste och mätte och förstod inte.

Mamman trodde att det var tänkt att jag skulle sticka en viss längd på koftan för att sedan sticka ärmar, sammanfoga och fortsätta stickningen uppåt. Det stod det inget om i mönstret. Vi blev tvungna att använda YouTubes instruktionsvideor för att försöka få en uppfattning om hur konstruktionen var tänkt. 

Där hittade pappan en norsk stickerska som kallar sig Vanjastrikk. Hon förklarade på ett mycket tydligt och bra sätt så att mamman nästan förstår. Vi får se när jag kommer till just det momentet. 

Hål för ärmar skall alltså klippas upp i stickningen. Uppifrån och ned i sidan. Utan klippkant. Det kan mamman nästan inte ens börja förstå men är övertygad om att det kommer att gå utmärkt när jag väl är där. Det gäller bara att våga. Jag stickar helt enkelt vidare så får jag se hur det går. Och så får jag söka upp Vanjastrikk väldigt många gånger förstås.

Med stickningen har jag börjat lära mig lite försiktigt att det inte är någon idé att oroa sig i förväg utan bara ta ett steg i taget och njuta av arbetsgången och livet så som det är här och nu. Svårt men bra och nyttigt. 

Fin annandag jul till er.