Tack
”Tack för alla historier” stod det på tv-skärmen som en dedikation till en av filmens många skådespelare. Enligt alla involverade i filmen var denne man en människa som gärna berättade länge och väl. Så länge att inspelningsdagen tog längre tid än den skulle.
Det där känner mamman igen sig i och blir oväntat väldigt ledsen inuti. En sådan man lämnade oss för några månader sedan. Han berättade gärna ingående och länge och väl. Kanske lyssnade inte mamman alltid så bra. Kanske började jag fundera över annat ibland och liksom kopplade bort. Nu när det börjat sjunka in och landa i sinnet att vi aldrig mer kommer att få höra honom berätta känns det tungt.
Vi kommer aldrig mer höra hans röst. Vi kommer aldrig mer att få ta del av hans berättelser och jag kanske inte borde kopplat bort. Jag borde lyssnat bättre för att kunna föra vidare berättelserna till våra barn så att de i sin tur kan föra det vidare. Nu bor i alla fall både mannen och hans berättelser i våra hjärtan och minnen.
Och även om det där med aldrig gör ont ibland vill vi som dem med dedikationen säga ”Tack för alla historier”. Vi kanske inte alltid lyssnade så noggrant men att du var där och berättade betydde så oerhört mycket. Tänk att en människa kan betyda så mycket och lämna sådant tomrum efter sig.
