Och så finner jag mig ståendes på utsidan av huset med handväskan på axeln och bilnycklarna i handen arg så att jag nästan skakar. Arg. Arg. Arg.

De finaste av döttrar kan ju förutom att vara alldeles underbara också bråka ibland och göra mamman väldigt trött. Idag är en sådan dag. Och så när mamman skall försöka att servera lunch och döttrar börjar tjafsa vid matbordet då är det som om huvudet exploderar på mamman och jag meddelar ljudligt att ‘nu räcker det’, formligen slänger undan stolen, klampar ut ur köket och plockar med handväska och nycklar och säger att ‘nu åker jag någon annanstans för att äta lunch i lugn och ro’. 

Utanför tvättstugedörren blir jag stående med min ilska och gråter en stund. Gråter och ringer maken som nog tycker att mamman är lite rolig fastän han förstår. Förstår ledsenheten och tröttheten. Förstår att det är arbetsintensivt vissa dagar. Att bråken och tjafsen blir för många och för mycket ibland.

Maken tycker att mamman skall åka till en lunchrestaurang och låta döttrar ringa om de vill något. Åka för att bli lite uppassad och slippa plocka, servera, diska och ordna. Det blir alldeles för tokigt i mammans huvud och plötsligt byts ilskan till skratt. Vi pratar färdigt och mamman beger sig lugnt in igen, hänger in nycklar och handväska och sätter mig vid bordet för att äta upp den nu ganska kalla gröten med frukt och nötter till.

Döttrar har plockat undan sina tallrikar och låter mig sitta ifred en liten stund. Sedan kommer de in till mamman en efter en för att krama och för att säga förlåt. Mamman ber också om ursäkt och försöker att förklara. Döttrarna förstår och vi blir sams igen. 

Att ta hand om barn är underbart men ibland också väldigt tröttande.

Fin onsdag till er.