Underbara tonåringar

Igår åkte mamman iväg med största dottern en liten stund. Praktiska ärenden behövde uträttas som besök till återvinningsstationen och annat. Vi var otroligt effektiva och hade under tiden väldigt roligt tillsammans. 

Då slog det mig att så många pratar om allt som är jobbigt med tonåringar. Jag vill skriva något annat. Om hur fint och bra det kan vara. Om hur värdefullt. 

Men visst är det stundtals en turbulent och jobbig tid då man ifrågasätts som förälder och ställs till svars för de egna livsvalen. 

Mamman känner sig ibland väldigt mossig, tråkig, ledsen och dum då tonåringarna väller ut sin frustration och sina hormonkänslostormar över mig. Men så är det ju faktiskt så att vi har det väldigt mysigt och roligt tillsammans den mesta tiden. 

Känslostormarna bedarrar och frustrationen lägger sig när vi fått prata igenom allt, gråtit tillsammans och kramats. Vi har det bra och mamman får vara nära, får lyssna till alla funderingar, tankar och känslor. Och jag tänker att de vet att de kan lita på mig döttrarna, lita till att jag finns här alltid för dem, att jag lyssnar och förstår trots att jag förstås också blir arg och ledsen. De vill inviga mig i sina tankar och liv och det känns som en stor gåva. 
Tonåringarna är ju nästan-vuxna och jag vill skriva om den glädje och den magi också den tiden för med sig. Visst trampar vi varandras på tår ibland och visst uppstår konflikter men att vara tillsammans med sina nästan-vuxna barn är en stor skatt. Jag vill skriva om hur fantastiskt det är att få ta del av deras tankar och deras värld. Bli invigd. Litad till.

Mamman försöker njuta och ta tillvara alla stunder, alla åldrar. Kanske får jag fortsätta att vara nära och ta del av deras liv när de blir äldre om jag accepterar alla stadier så som de är. Kanske vet de att jag går att lita till om jag tar mitt vuxenansvar nu och inte väjer för jobbighet och konflikt. Så tänker jag i alla fall och hoppas.

Vi åker tillsammans i bilen stordottern och jag. Hon sätter igång  sin favoritmusik och vi sjunger alldeles för högt tillsammans och skrattar åt inget speciellt. 

Hon rör sig som jag. Hennes röst liknar min och vi skrattar och sjunger på ungefär samma sätt. Hon börjar bli stor och sitter i bilen tillsammans med mig sjungandes och skrattandes och talar om vänner, upplevelser och tankar. Hon en av mina fem skatter. Hon, på väg ut i livet. Så trygg, så säker i sig själv och så alldeles fantastisk. Sådana är de våra barn och kanske är det så för att vi alltid gett de vår tid, vårt engagemang och vår närhet. 

Kanske upplevs tonårstiden så jobbig för att det är då de ger sig av, ut på egna äventyr. Men om vi låter dem vara sina egna, alldeles unika blivande vuxna och möter deras frustration och känslostormar blir det kanske lättare. Eller kanske inte. Jag vet inte men jag vet att vissa stunder är magiska som den i bilen med stordottern. Jag vill skratta högt av hjärtinnerlig glädje och dansa runt och hoppa samtidigt som jag knappt vågar röra mig eller andas för att inte förstöra magin i stunden. Stunden med min tonåring som är en alldeles egen men ändå på många sätt som jag. 

Mamman är så tacksam för de fina barn som är våra. Så innerligt tacksam.

Fin torsdag till er.