Tankar från köket

Mamman sitter i köket. Trött. Maken är sjuk men tapper och försöker att hjälpa till så gott han kan men orken räcker inte riktigt till. Trött hamnar han på soffan men febernedsättande tabletter, te och mycket vatten att dricka. Mamman ordnar och fixar och serverar så ofta och gott jag kan. Och så har jag skottat tung snö från vår väg. Det kanske inte var helt genomtänkt men faktiskt behövligt. Alldeles svettig och darrig i ben och armar var jag när skottningen var klar och trött men väldigt nöjd med mig själv och min insats.

Det blir så tomt här i vårt hem utan makens vanliga närvaro. Så tomt och ensamt på något sätt trots att han är här hemma. Mamman sätter sig intill i soffan lite då och då under dagen och pratar. Säkert pratar jag för mycket men maken har alltid sagt att han tycker om min röst och melodin i mitt berättande. Han säger att min röst är mjuk, mysig, lugnande och hemma för honom.

Det är mer värdefullt än vi förstår tror jag det här vardagliga vi är och gör. Mamman vet att jag behöver maken för att må riktigt bra. Jag behöver hans närvaro, beröring, röst och närhet. Vi behöver varandra. Det är en bra påminnelse det här om hur mycket vi betyder för varandra.

Nu har mamman i alla fall gjort iordning kvällste och skall ta på myskläder för att kunna sjunka ned i soffan.

God kväll till er.