I den sköna, mjuka och varma soffan i vårt tv-rum dröjer sig mamman kvar trots att det är sent.

Rummet har en mjuk, vänlig och underbar murrighet som liksom omsluter en och gör att jag inte vill resa mig upp för att göra natt av kvällen. Inte göra vardag av helgen.

Mamman sjunker ned ytterligare i soffan och tänker att det är märkligt att ett barn som vi för bara ett kort tag sedan inte visste fanns nu har en alldeles självklar plats i vår familj, de helger hon är hos oss.

Den här helgen har hon, extrabarnet, varit här och hon verkar vara trygg med oss för att hon uppfattar oss som snälla. Att få det omdömet av ett barn som farit illa i sitt liv, det är stort. Vår familj är trygg och en plats där hon kan vara och känna trygghet och glädje. Det är stort att få möjlighet att vara en sådan plats för ett barn. Stort. Och viktigt.

Mamman läste en gång vid ett dop orden ’låt barnen komma till mig’ och först nu ser jag vidden eller kanske djupet av hur sant och fullkomligt jag känner så.

Tröttheten smyger sig på och mamman somnar till med min stickning i knäet och kvällstekoppen i handen. Det är nog dags ändå att sova.

God natt till er.

Etiketter: barn, dop, glädje, mamman, soffa, tankar, trygg, tv-rum