Berättarperspektiv och att göra så gott jag kan.

Mamman läser och läser och har läst ut den underbara boken ’Fjäril i Koppel’.

Och tänker mycket på det här med berättar-röst och berättar-perspektiv. Tänk om största dottern just nu skulle skriva en bok om sin mamma. Dottern och mamman har svårt att förstå varandra ibland. Det är som om dotterns kropp just nu är i fullkomligt uppror och att hormonerna stökar till för henne och hur förstående mamman än försöker att vara brister tålamodet ändå. Det blixtrar till om oss och vi höjer rösterna lite för mycket och säger saker som vi senare ångrar och får be om ursäkt för.

Jag vet hur mitt perspektiv är, hur min upplevelse är för att det är jag som är dotterns mamma. Jag är fast i min upplevelse i stunden och känner att dottern ständigt provocerar och tänjer mitt tålamod, min ork. Och jag är trött.

Men dottern då som inte känner igen sin kropp och tänker många tankar och kämpar med begynnande självständighet. Hur känner hon när mamman ständigt blir arg och ber henne ’sluta nu, snälla, sluta bråka med mig, låt mig vila en stund’.

’Min fina mamma, min söta vackra mamma som har så stort hjärta och gärna hjälper till och ständigt försöker att vara en god människa och försöker att vara tolerant och förstående, varför vill hon inte förstå mig. Varför tycker hon inte om det jag är. Varför talar hon till mig som om jag inte är lika mycket värd som hon. Hon som talar om ’alla människors lika värde’.

Så kanske hon skulle skriva dottern, eller något liknande. Mamman tror förstås inte att hon vet vad dottern tänker. Jag har inte fri tillgång till dotterns tankar, känslor eller intellekt men jag är alltid intresserad och nyfiken på vad hon tänker. Vi talar mycket om vad det är vi känner. Hur vi tänker kring och upplever våra konflikter. Vi reder ut och kramas och ber om ursäkt.

För att det är viktigt att vi talar med varandra för att aldrig tappa bort vår närhet. Vår relation är alltid viktigast.

Mamman skulle gärna läsa döttrarnas perspektiv, alla olika berättelser. Olika perspektiv. Olika syn på mig som mamma. För det är nog så att mamman i en och samma person är olika varianter av mamma till de fem unika och olika personligheter döttrarna är.

Det är svårt med perspektiv och att ständigt försöka att förstå och att göra rätt. Mamman vill så väl. Vill att döttrarna skall få det stödet som just de behöver. Men så sitter jag med mina känslor och mitt eget perspektiv och blir trött och arg och säger fel saker och gör inte alltid rätt fastän jag försöker.

Mamman gör sitt bästa och försöker att förstå. Det får räcka. Jag duger och är bra och gör helt enkelt så gott jag kan.

Fortsatt fin onsdag till er.