Nattsömn

Mamman funderar på om det är så att de begynnande tonåren som största dottern står inför är en tid av pånyttfödelse. En tid då verkligheten behöver prövas igen, då allt är nytt och okänt.

Dottern står trygg men faller ändå på något sätt och behöver sina föräldrar för att ordna upp i känsloröran. För att förstå.

Hon sover inte bra dottern. Just nu vaknar hon flera gånger varje natt och det tar lång tid innan hon somnar på kvällen. Hon beter nästan som när hon var riktigt liten och sov väldigt oroligt. Som om hon är tillbaka i sitt första stadie som människa.

Då när hon var liten blev mamman trött men visste att fasen skulle gå över. Nu borde mamman på ett lugnare och tryggare sätt förstå, vis av erfarenhet, men blir istället irriterad och arg och orkar inte riktigt stötta som jag borde. Mamman tycker att dottern borde kunna klara upp natten själv, sluta att väcka mig och låta mamman få slippa höra det gnälliga mumlet ’…mamma jag kan inte sova’ varje natt.

Pånyttfödelse, ny i hormonernas värld. Det kanske är så mamman måste försöka att förstå det. Då blir det lättare att orka, att tänja tålamodet lite till. Att försöka stötta och hjälpa istället för att fastna i frustrerat arg som mamman känner att hon gjort nu.

Mitt i natten är mamman vaken för att jag övermannades av känslan att det inte var någon idé att lägga sig för att dottern troligtvis väcker mamman om en liten stund ändå.

Men visst skall mamman försöka att sova en stund. Våga att slappna av och tro att den här natten blir bättre. Inatt kanske mamman får sova utan större avbrott och så hoppas jag att igår natts väsande arga ’gå och lägg dig’ som svar på dotterns ’jag kan inte sova’ kanske byts ut mot något med större medkänsla och omtanke om hon vaknar också inatt. För visst är det bättre att bli bemött med omtanke och förståelse när förändring sker i sinnet.

Det är svårt ibland detta med att göra rätt som förälder.

God natt till er eller kanske är det strax morgon förresten.