Livets dans

Lånar en ordbild av en vänbloggerska idag för att försöka skriva om en för mig mycket viktig del av livet. En grundläggande pusselbit. Samspelet mellan man och fru.

Vänbloggerskan, Mrs Stenlund, talar om sin tvåsamhet i termer om livets gemensamma dans. Hon skriver så fint att de med åren lärt sig dansa tillsammans allt bättre men ibland fortfarande trampar varandra på tårna. Men, i sitt långa dansande har de lärt sig varandras rytm genom att känna in, jämka och ibland ge varandra större manöverutrymme. Stundtals flyter dansen på alldeles av sig själv och ibland är det svårare.

Det var ett tag sedan jag läste kloka fru Stenlunds text men den stannade kvar i mig för att den kändes ärlig och fin, och viktig. Upplever att det är så i livet tillsammans. I en tvåsamhet är det vissa dagar lättare att fungera ihop och andra dagar svårare. Ibland är samspelet självklart och enkelt och underbart. Andra stunder är det tungt, svårt och vi har som ett helt dansgolvs distans emellan oss två. Vi som borde dansa tätt, tätt i samförstånd.

Tänker ibland att alla unga brudpar skulle få en äktenskapskurs med sig i bagaget. För att kunna förstå och uppskatta att kärleken inte försvinner bara för att den förändras. Att samhörigheten inte försvinner för att vi finner varandra i nya roller, t ex som mamma och pappa.

Maken och jag har upplevt många förändringar tillsammans. Vi har skrattat, gråtit och rest tillsammans. Vi har blivit fästman och fästmö, make och maka och mamma och pappa. Stora förändringar som binder oss samman och gör kärleken större och djupare.

Jag har haft tur. Min make är den person jag vill spendera alla mina dagar med och jag är alltid nyfiken på vad han tycker och tänker om saker, det är med honom jag vill diskutera stort som smått. Och ändå med alla dessa stora känslor är det svårt att orka nå fram till varandra i sjukdoms och trötthetsveckor.

Det blir fel, vi missförstår och kommunicerar inte som vi borde. Jag meddelade tex igår utan närmre tanke vilken tid dottern som inte mår bra skulle vara hos läkaren. Mannen antecknar i minnet men ser fundersam ut och ger ett stressat intryck när han och dottern väl ger sig av. Så ringer han och undrar med ansträngd stämma vart han skulle åka. Han ringer den tid han och dottern redan borde suttit på vår vårdcentral och då har han istället åkt till jourmottagningen som ligger i en angränsande kommun. Han tänkte förstås att det var en röd dag och att vårdcentralen var stängd. Ett förståeligt misstag. Men det gör mig något alldeles orimligt arg. Jag är trött och detta extrajobb jag nu får med rundringande för att lösa problemet och hålla kvar vårdcentralstiden hade jag hellre sluppit. Ilskan höll i sig ett ganska långt tag men till slut segrade hjärtat och tanken.

Även när jag är orimligt arg blir hjärtat varmt när han kommer hem. Visst slår det blixtar om oss och både höga röster och allt för arga ord öses ut från oss båda men vi ser alltid till att lugna oss och sätta oss ner för att prata. Behålla fokus på det viktiga i livet, att vi betyder allt för varandra. Det är inte alltid lätt att dansa tillsammans i livets dans men det är härligt att få vara tillsammans och känna så stor glädje över det gemensamma livet.