Ett mognat beslut
Mellandottern är en känslig själ, en själ som inte tål allt det stoj och stök som accepteras som normalläge i våra svenska skolor.
Hon blev sorgsen, blek, tappade i vikt och grät bittert varje morgon när vi försökte förbereda oss för skolan. Efter ett tag sökte vi läkarhjälp och alla tänkbara prover togs. Vi föräldrar andades mycket långsamt i vår oro för den lilla dottern och försökte fortsätta det dagliga livet trots hemska tankar om de otrevligheter som kunde drabbat den lilla dottern.
Så kom då svaret på proverna. Läkaren ringde en sen fredagseftermiddag och lät både lättad och glad när hon meddelade att alla prover var bra. Dottern är en mycket frisk liten flicka. Det är endast hennes psyke som stör henne, någon situation i hennes omgivning som gör att hon inte mår bra.
Då på kvällen frågar dottern med gråten i halsen om hon måste gå till skolan och förskoleklassen. Hon vill inte, ’det är så stökigt och fröknarna är så arga, och skriker åt barnen som bråkar, och barnen springer runt och knuffas, och man måste ta grönsaker till lunchen och de vaktar mig då, och jag måste ta fast jag inte vill, och sedan får jag inte slänga det jag inte ville ha men tvingades ta…’
Ja, vad gör en förälder vars barn vantrivs så. Vi valde att ta henne ur förskoleklassen och vet inte riktigt hur vi skall gå vidare. Men, det här som hon upplever så vansinnigt jobbigt det skall hon som så liten inte behöva stå ut med. Det kan vi hjälpa henne med.
Så nu är vi hemma och vi övar på bokstäver och vi läser och räknar lite matematik och går till lekplatser och leker och vi målar med vattenfärger och tuschpennor och kritor och vi sorterar tvätt och vi bakar och vi lagar mat och städar och dottern har av sina större systrar lärt sig att brodera. Hon har t o m börjat läsa kapitelböcker och tycker att det är riktigt roligt.
Vi kan ge henne detta lugn och vi njuter av att se henne glad igen. Barn är precis som vuxna sina egna individer med olika behov och just den här dottern behöver stort lugn och tid för att växa och mogna.
Vi tror på empati, omtanke, integritet, kärlek, godhet, gemenskap och undrar varför barn skall behöva lära sig att ’slå sig fram’ och ’ta för sig’. Varför kan vi inte lära de att samarbeta och dela med sig istället.
Våra barn är starka, nyfikna, entusiastiska, empatiska och glada små människor som tror världen om gott. De barn som vandrar iväg som på små rosa moln till skolan kommer efter några månader hem desillusionerade. Ledsna över det stök och det karga klimat de mött i skolan. Ledsna över att de inte får lära sig allt det där som de så gärna ville lära. Och, jag tror, mest ledsna över den brist på respekt som både barn och vuxna visar varandra.
Hade ingen aning om att det var så jobbigt för lilla sessan. Men ni gjorde rätt, tror jag. Håller helt med att det inte finns någon anledning till att tvinga henne till en situation som får henne att må dåligt och när det inte egentligen behövs. Tyvärr kommer ju skolplikten allt närmare så jag håller tummarna att de fröknarna är vettigare.
Kram på er.
Alex
Hej vännen.
Har inte velat tala om det så att hon hör den lilla. Mycket noggrann med att hon inte någon gång skall uppleva sig som ett problem.
Det har varit jobbigt, främst när vi trodde att det var sjukdomsrelaterat.
Ett sinne och en själ som gör ont är förstås också knepigt att handskas med. Vi vandrar försiktigt och är varsamma.
Men tror samtidigt att dotterns problem är ett uttryck för någonting större. Det hon upplever om än i liten skala tillhör ett större samhällsproblem. Varken barn, ungdomar eller vuxna i Sverige mår bra. Vi blir sjuka av det stressade,och i hög grad omänskliga, samhälle vi lever i. Vi saknar anknytning till varandra i våra familjer och vi saknar sammanhang. Utan meningsfulla sammanhang saknas mänsklig värme, kärlek och respekt. Tillvaron blir kall, karg och känslolös.
Tror att vi i Sverige behöver tänka om, i mycket.
Hoppas att ni har det bra där ni är!
Massvis med kramar.
det var ett klokt beslut att ta er dotter ur förskoleklass det är absolut inte meningen att er dotter ska må dåligt. Jag arbetar själv som pedagog och för mig är det viktigaste just samarbete och hur vi är mot varandra och detta med maten som ni beskriver är ej ok. Vilken vuxen skulle vilja bli i tvingade sådan mat dem inte vill ha, jag tror ingen vill det så varför gör vi så mot våra barn? För mig handlar det mycket om hur jag som pedagog förhåller mig till barnen, skriker jag som pedagog får jag en skrikig barngrupp vilket alla pedagoger borde förstå tycker jag….
Jag hoppas verkligen att din dotter ska få en bättre start i åk 1
kram Åsa
Hej Åsa
Tack för dina ord.
Hon är så glad och trygg dottern nu när hon får vara i ett sammanhang där hon mår bra.
Visst borde vissa sammanhang i skolan vara självklara som det där med maten och tilltalstonen.
Jag tycker att ni har gjort alldeles rätt som har er dotter hemma. Och dessutom har jag en känsla av att dottern faktiskt lär sig mer och bättre där hemma med föräldrar som förstår henne och kan se hennes personliga behov. Jag tror att hon egentligen är en väldigt stark person och, precis som proverna visade, helt frisk. Skillnaden jämtemot andra barn är väl helt enkelt att hon faktiskt upplever det jobbiga som just jobbigt. Något som egentligen inte bara hon borde märka eftersom det ibland är så uppenbart. Men det blir en påminnelse om Sverige skolas tillstånd som kanske inte är världens bästa.
Hej Judith
Tack för din kommentar.
Du har en insikt om sammanhangen i livet och en stor förståelse för människor och känslor och visar att du har empati.
Om framtiden byggs med hjälp av, om så bara några få, ungdomar som du känner jag mig trygg.
Önskar dig en riktigt fin fortsättning på veckan.
Men vilket bekymmer tänker jag. Stackars liten. Hoppas det ska lösa sig.
Ha det gott
Hej mammaxtre
Ja, vi hoppas på att det lugn hon nu får kommer att ge bra saker längre fram.
Tack för din kommentar.