Boktankar
Har nu läst färdigt Leymah Gbowees berättelse ’Mighty be our powers’ och känner att den alltid kommer att stanna i mitt sinne. Det finns så mycket att fundera kring, inte minst en enskild människas kraft, hur oändligt starka vi kan vara, om vi vill.
Vikten av att göra livsval och att se konsekvenser av dessa stannar också hos mig, som en stark tanke. Fredspristagaren Gbowee är mamma till fem barn, och talar helt ärligt och öppet om det pris hennes livsval fått för hennes familj. Hon skriver på ett smärtsamt sätt i sin berättelse att hennes barn fått betala ett högt pris för de framsteg hon själv och hennes land lyckats uppnå.
Boken är tillägnad författarens syster som under många år vårdade hem och barn medan Leymah arbetade och försörjde familjen. När systern sedan gick bort, oväntat, skriver Leymah att med systern dog hennes barns uppväxt. Familjens vardagshistoria gick förlorad.
ur kapitel 17, ”An unthinkable loss”
”Pudu woke me inte the night and said that she was hungry. She wanted cereal. Geneva would have known exactly what to do: the kind of cereal, the amount, which bowl, how much milk. I had no idea. I took everything out and put it on the table. All the kids had come out and were looking at me.
”She used to fix it for me”, Pudu said.
I can’t do this, I thought. But I poured the cereal into the bowl and added milk. Handed it to Pudu. None of us cried or said her name.
It was all the little things that Geneva had known and I didn’t that frightened me. Having to guess who drank milk and who liked juice. Who sat where at the table.
”You don’t know anything about us!” my children said.”
Tror att Leymah Gbowee skriver detta i sin livsberättelse för att ärligt kunna skriva om sitt liv. Alla sidor av det. Även de sidor som inte är så fina. Hon har gjort ett val i sitt liv, ett val att lämna sina barn för att göra någonting annat. Någonting som var och är oerhört viktigt för många.
Hennes ord är viktiga. Här, i dagens samhälle, i Sverige, känner jag att hennes ord om val i livet är viktiga. Klokheten i insikten av att inte kunna göra allt samtidigt.
Leymah Gbowees val i livet har gett många människor ett bättre liv, hon har främjat kvinnors utveckling i så många kulturer och bringat fred till oroshärdar. Hon talar trots alla sina framgångar om att hennes barn ställts åt sidan under detta arbete. Leymah skriver att hon ändå skulle göra samma val om hon fått välja en gång till. Vikten av medvetna val. Väljer du en väg att gå, förlorar du per automatik någonting annat. Du kan inte ha båda delar samtidigt.
Upplever att några stycken i boken bär extra betydelse. De definierar hennes kamp och förklarar så väl den väg hon valt att gå. Uppoffringarna till trots. Ord som ekar ur hennes medvetande och får henne att kämpa vidare. En gammal kvinnas ord ”Don’t ever stop”, går som en röd tråd genom hela hennes berättelse och jag hoppas att hennes barn kommer att ta del av berättelsen och då kanske förstå. För i min själ tror jag att det är så vi kvinnor måste göra, vi måste göra val och sedan stå för valen, fullt ut. Inför oss själva och våra barn.
Utan att kasta en skugga över någon annans val är mitt val tydligt. Mitt val väljer bort en yrkesväg, för tillfället. För mig finns inget viktigare än att skapa trygghet och gemenskap i vår familj. Det där andra, det kommer sedan. För det är inte tänkt att vi skall hinna allt samtidigt.
Ger er till sist ett av de definierande ögonblicken i Leymah Gbowees historia:
ur kapitel 12, ”Don’t ever stop”
”I traveled to an internally displaced persons camp, where, in a little outside shelter, fifty women gathered to share their experiences during the war. Listening to women unburden themselves of pain was always hard, but this day, there were so many stories of violence and shame and grief, so many sobs, wails, that I reached a point where I didn’t think any of us could take it anymore.
”We can just stop,” I said. ”It’s okay.”
A very old woman rose up on her walking stick. ”Don’t let us stop!” she said. ”The UN brings us food and shelter and clothes, but what you’ve brought is more valuable. You’ve come to hear the stories from our bellies. Stories that no one else asks us about. Please, don’t stop. Don’t ever stop.”
Ett svar på ”Boktankar”