Julkalender, 2 december
Nu är de mätta, men också lite trötta. Det är skönt att sitta här i köket. De har rakt ingen lust att kliva ut i kylan igen och gå hem.
”Jag tror jag ska ta och ringa till eran pappa”, säger Petrus Karlsson. ”Di kanske inte vet om hemma, att ni är här och köper ägg… Utan pengar.”
Då skäms de, Madicken och Lisabet, och känner sig ganska ängsliga när Petrus Karlsson ringer upp Junibacken. Madicken står bredvid och rycker honom i ärmen.
”Fråga om vi får stanna här ett slag och vila oss.” Det gör Petrus Karlsson, han frågar om Madicken och Lisabet får bli kvar i Apelkullen.
”Jag kan skjutsa hem dom om en stund”, säger han… Madicken och Lisabet tittar på varann och myser. Men så räcker Petrus Karlsson luren till Madicken.
”Pappa vill tala med dig”, säger han, och då myser inte Madicken längre.
”Hör nu, fröken finemang”, säger pappa, ”hur skulle det vara om du tänkte dig för nån endaste gång… ge sig iväg sådär långt i den här kylan, tänk, om ni hade frusit näsorna av er, vad hade du sagt då?”
Madicken funderar på det efteråt. Kan man verkligen frysa näsan av sig, så förskräckligt! Tänk att gå där helt lugnt med Lisabet, och så rätt som det är ramlar näsorna av och ligger på isen som två små kalla skinnlappar… ja, vad säger man då?
”Ajöss med dom” kanske…
Barns logik är underbar! Tänk så konstigt vi talar, vi vuxna. Som i märkliga gåtor, måste de tycka de små barnen. I en irriterad och hetlevrad stund här hemma röt jag till ”sluta nu innan mamma går i taket” varpå barnaskaran först blev helt knäpptyst för att sedan formligen explodera i skratt. De skrattade tills de tjöt de små flickorna, för något roligare än en mamma som studsar upp i taket det kunde de absolut inte tänka sig.
Text ur Madicken av Astrid Lindgren, kapitlet ”Nu börjar den snöiga stormen sin färd”
