Tid och någon annans krönika
Läser i den lokala tidningen samtidigt som jag intar mitt morgonkaffe.
Glad över att orka sitta upp idag då jag igår drabbades av kraftig huvudvärk och fick ligga på soffan större delen av eftermiddagen och kvällen. Mår bättre idag.
Läser en ny kyrkoherdes fundering kring tid och jul eller kanske mer om återkommande högtider. Om att det finns flera olika sorters uppfattning om tid. Men att tiden i vardagen och familjen tycks gå så oerhört fort. Han skriver att han ibland får känslan av ’att vilja dra i nödbromsen och kliva av för ett tag’. Ord som säkert känns sanna för många fler än bara krönikören.
Vet att den känslan kommer till mig emellanåt. Speciellt när jag tittar på barnen och ser hur fort de växer.
Men också nu inför högtider då mycket känns snärjigt. Aktiviteter både här och var. Skolan som skall visa upp julspel, saker skall skickas med till julpyssel och bakverk till julfika i de olika klasserna. Musikgrupperna skall visa upp sig på konserter, vi skall baka till lucia, fixa lussestasser till barnen, baka julpepparkakor, helst små fina pepparkakshus för det tycker de om de små barnen, julgardiner, ljusstakar mm.
Nu låter det som om jag inte tycker om julen. Men det gör jag. Älskar pyntandet, det där lilla pysslandet som skapar innerlig och varm julstämning. Men tycker också lite illa om det som känns krampaktigt och artificiellt inför dessa högtider. Jag vill känna och vara på riktigt, utan tvång och gamla idéer om hur det skall vara.
Kyrkoherden avslutar sin krönika med ord som känns som om tagna ur mina funderingar. Om att försöka finna lugn i allt det här andra som skall göras. Han skriver ’Jul igen blir en påminnelse om Guds tid och om vikten av att finna vila mitt i steget. Vart är vi egentligen på väg? Det kanske inte är så bråttom. Njut av julskyltningen!’
Fyller på min kopp med mer varmt kaffe och lutar mig tillbaka. Känner lugn. Ibland är det bra att ta del av andras funderingar. Det skapar klarhet.
