Barnen

I det tidiga morgonmörkret går vi nedför trappan stordottern och jag. Hon är trött och nyvaken och måste vakna alldeles för tidigt för att hinna till sin skola i tid.

Vi går långsamt arm i arm och hon lutar sig mot mig och mamman tänker att det var alldeles nyss jag bar dottern i min famn. Alldeles nyss som hon var en liten människa som jag fick bära runt och nu är hon en ung vuxen som jag får gå arm i arm med och känna värmen från. Tänk så fort tiden går. Alldeles för fort. Jag vill krympa henne, hålla henne hårt i min famn och krama länge.

Men så slår det mig hur fantastiskt det är detta att gå arm i arm med lite större barn och bli kramad och få krama mycket och ofta. Få lyssna till större barns tankar om livet och världen, skratta tillsammans åt sådant de tycker är roligt och hjälpa till när de skall ut på sin egen livsväg. Få vara med. Vara nära.

När vi nått trappans slut rinner tårar nedför mammans kinder. Tårar av kärlek och glädje och dottern torkar och skrattar ömsint, ”Mamma, rann det över nu. Du är mysig, jag älskar dig” säger hon och kramar om mig hårt.

Det är konstigt med tid som går så fort men alldeles underbart att följa barnens utveckling. Barnen är verkligen den största gåvan som jag är så innerligt glad och tacksam för.

Fin fredag till er.