Regn och skolgårdsprat
Det regnar och regnar och regnar. Visst behöver vi vatten i markerna men mamman hade helt ärligt föredragit lite sol, lite värmande vårsol.
Lilla skoldotterns gamla klasskamrater stod på skolgården väntandes på mig när jag följde näst största dottern till sitt klassrum.
På tillbakavägen lovade mamman att stanna för att prata. Om flickorna stod kvar då förstås. Och visst gjorde de det. På samma plats i regnet.
Flickorna ville veta om dottern mådde bra, om hon fått nya kompisar och om hennes nya fröken är snäll. Och så ville de tala om att de saknar dottern mycket och att det är tråkigt att inte träffa mamman när hon lämnar av på morgonen och hinner prata vid kapprums-dörren. ’Det var mysigt att veta att du stod där tills det ringde in. Kändes varmt på något sätt’, säger ena flickan och skruvar lite generat på sig.
Fina flickor. Mamman blir rörd och berättar hur dottern har det och lovar att hälsa så fort vi hämtar för dagen. En liten kram får mamman av flickorna innan jag går till bilen.
Trots regn så kändes det ändå lite soligt. Fast sorgligt för flickorna som saknar förstås. Det är inte lätt när klasskamrater lämnar även om det är nödvändigt för det lämnande barnets välmående.
Nu är det dags för frukost och till det en kopp kaffe till mamman.
Fin torsdag till er.
