Julkalender, 11 december
Jag skulle önska att ni kunde se huset, där Kajsa Kavat bodde, o, det var så litet och behändigt, att man nästan kunde tro, att det var ett sådant där sagohus, där det bodde dvärgar eller tomtar. Huset låg vid en liten backig kullerstensgata i den allra fattigaste delen av stan. Ja, det var en riktigt fattig gata, och de andra husen vid den gatan var inte stort finare än Kajsa Kavats hus.
Kajsa Kavats hus – vad säger jag? Naturligtvis var det inte Kajsa, som rådde om huset, det var mormor. Mormor, hon som gjorde polkagrisar och sålde på torget om lördagarna. Men jag kallar det för Kajsa Kavats hus i alla fall. Kajsa brukade sitta på trappstenen ut mot gatan, när man gick förbi. Hon hade de brunaste och gladaste ögon och de rödaste kinder, som någon unge någonsin haft. Och så såg hon – hur ska jag säga? – hon såg så kavat ut. Ja, just kavat! Det var naturligtvis därför hennes mormor hade hittat på att kalla henne Kajsa Kavat. Mormor sa, att Kajsa såg kavat ut till och med den gången, när hon bara var tre månader och låg i en korg, som en vacker dag blev inlämnad till mormor med besked, att varsågod och ta hand om den här ungen, för det finns ingen annan som gör det.
Sagan påminner mig om årets TV-julkalender. En liten flicka som behöver någon som tar hand om henne och bor i den fattigaste delen av staden. Både Kajsa och Charlie beskrivs som kraftfulla och handlingskraftiga små människor. Det tycker jag är bra, ur många perspektiv. Inte minst för att vi har fem döttrar.
Texten ur Kajsa Kavat av Astrid Lindgren, kapitlet ”Kajsa Kavat hjälper mormor”.
