Sorg, kärlek och tacksamhet.

102,5 år. Det är många år och du somnade in så stilla. Hjärnan vet att 102 och ett halvt år är mycket men på något sätt trodde nog hjärtat att du skulle finnas i minst 102 år till. Du som alltid funnits. Alltid varit nära och betytt så mycket för så många. Du lämnar ett stort tomrum efter dig men också oändligt mycket kärlek.

Kära väninna och extramormor jag saknar vårt band och förståelse och våra skratt. Det känns som du känt mig alltid och jag tror att du också kände så för ibland frågade du varför jag inte kom ihåg den ena eller andra högtiden eller kalaset och då fick jag påminna om att jag inte ens var född då. Nu är du inte längre här och det är ovant, tyst och tomt. Vardagsrutinen och livet lite annorlunda.

Du mötte mig alltid med öppen famn och vidöppet hjärta. Mer än dubbelt så gammal som jag men kändes ändå jämngammal, fastän din ålder och vishet förstås vida översteg min. Det finns inte så många människor som du. Och nu bär vi dig med oss i våra hjärtan, både de bra och de mindre bra sidorna för det var det som var du. Alltihop.

Jag älskar dig, saknar dig och är tacksam över att du var en så stor och viktig del av mitt liv.

Jag vet att du bad aftonbön där du inkluderade oss som stod dig nära därför vill jag avsluta så här:

”Gud, kom med ditt ljus i sorgens mörker. Kom med din närhet i saknadens smärta. Kom med din frid i liv och död.”