Ibland duggar de tätt konflikterna mellan mamman och stordottern som nästan är vuxen.

Mamman borde bemöta på ett klokare sätt för att jag ju talar med en nästan-vuxen men för mig är hon delvis fortfarande liten. Mig retar och trotsar hon precis som hon gjorde när hon var fem år fast nu med en mycket större verbal förmåga.

Mamman borde vara klokare och tänka efter mer men tappar fattningen och skriker och svär. Det är jag inte alls stolt över. Jag skäms och vet att det är fel och dumt.

Att det är fel och dumt tycker pappan också och att han påpekar det gör mamman fånigt nog väldigt ledsen. Ibland är det inte lätt att vara föräldrar tillsammans. Ibland behövs bara varandras stöd och förståelse istället för kritik även när den är berättigad.

Mamman gråter. Både inuti och utanpå. Det känns tungt att vandra runt med ett ledset sinne. Allting går långsamt.

Men så går det några dagar och vi hinner prata med varandra och finner balans igen. Då känns det bättre.

Mamman tänker att det är svårt det här med föräldraskap. Svårt men samtidigt en stor gåva och alldeles fantastiskt förstås men det är svårt med förändring. Det är svårt att finna ny balans och nya sätt att bemöta varandra.

För mamman är det svårt att förstå att döttrarna blir större och nästan-vuxna. Jag måste erkänna för mig själv att jag saknar småbarnstiden så mycket att det gör fysiskt ont i hjärtat. Jag är ju på ett sätt samma mamma som jag var för några år sedan men måste nu anpassa mig till en ny tid och större nästan-vuxna barn. Ibland faller det sig naturligt och enkelt men ibland väldigt svårt och onaturligt.

Efter lördagsfrukost och melodikryss sitter mamman med på flöjtensemble. Det är underbart. Jag stickar vidare på min restgarns-Loppa och njuter av fin musik.

Fin lördag till er.