Mamman har delat med sig av stickglädjen till pappan och döttrarna. Döttrarna förstår nu på ett annat sätt behovet att sticka bara en maska till och en till och en till. Nu är det inte bara mamman som säger ”jag skall bara sticka ut det här varvet” innan vi skall ordna med något här hemma.

Igår kväll tände vi många levande ljus och satt runt köksbordet pratandes och stickandes. Två döttrar stickar på varsin vante, en annan stickar sin egna strumpa och gläds så över att klara av olika minskningssätt alldeles själv och två döttrar stickar provlappar för att öva på olika sätt att sticka. Vi prövar skillnaden att arbeta med trästickor och metallstickor och kommer på att vi allihop tycker bättre om att arbeta med stickor gjorda i trä.

Runt bordet som lyses upp av stearinljus sitter vi småpratandes och arbetandes med olika stickningar emellanåt försjunkna i djup koncentration. ”Mamma, varför blir det ett hål här i stickningen. Vad har jag gjort? Måste jag börja om?” och ”hur var det nu, ödhpt,  hur gör jag det?” och ”så roligt det är att sticka en vante, det syns ju fort hur mycket jag gjort. Det är roligt med sådana här mindre projekt!” Mamman släpper sin egen stickning och vandrar runt bland döttrarna för att visa hur jag håller stickor, hur jag stickar olika maskor, tätar till små hål i stickningen eller bara för att titta på det fina de skapat alldeles själva. Ibland får vi repa upp och börja om och ibland räcker det att sticka baklänges en bit. De är tålmodiga, snabba att lära nytt och oerhört duktiga alla döttrarna. 

Att sitta så här tillsammans i gemensamt arbete är fantastiskt. Mammans hjärta fylls av tacksamhet och glädje. 

Fin söndag till er.