En kall och farlig värld
Mamman känner att jag vill skriva ned mina tankar om det som hänt i Paris. Jag vill formulera mig klokt och uttrycka det jag känner men orden kommer inte till mig. Istället fylls hjärtat av trötthet och ledsna känslor.
Så många människor vars liv stals igår kväll och så mycket saknad hos nära och kära idag. Så onödigt och hemskt.
Mamman slutar läsa nyheterna till slut för att världen känns kall, farlig och elak. Just nu vill jag inte ta del. Vill inte veta.
Jag vill tro på en god värld. En värld där vi hjälper varandra. En värld där vi ser våra likheter istället för olikheter. Men just nu känns det fjärran.
Jag tänker idag på alla dem som förlorat ett barn, syskon, vän eller släkting i gårdagens händelser. Jag tänker på hur mycket saknad och sorg som kommer att finnas i deras liv.
Mamman har idag fått garner och sömnadssaker av fina grannvänninnans vuxna barn som rensar hennes nu ganska tomma hem. Grannvänninnan lämnade oss i somras efter kort tids sjukdom och mamman fick inte riktigt möjlighet att ta avsked av henne. Inte förrän hon var borta.
När jag stod i hennes hus där hennes vuxna barn sorterar ville tårarna inte sluta rinna. Saknaden efter denna ändå ganska gamla kvinna som lämnat oss är stor. Tomheten efter en människa enorm. Men samtidigt enar saknaden och kärleken oss som är kvar. Vi blir ett vi i saknaden tillsammans. Det är gott och bra.
Kanske kan vi hoppas att det blir så för alla oss som nu känner rädsla och osäkerhet. Att vi enas i kärlek och samhörighet istället för att välja än mer våld och destruktivitet. Det blir troligtvis inte så men mitt hjärta vill hoppas. Alltid hoppas på en lite bättre värld, trots allt.
Fin lördag till er.
Tron på det goda är det enda som kan rädda, även om det är färre som tror än som inte gör det. Det tror jag, i alla fall.