En sådan konstig idé

’Muffins’, tänkte mamman. Vi bakar muffins till utflyktsdagen imorgon då fyra döttrar skall ha med sig förstärkt fika. 

Smörgåsar och muffins tänker mamman låter gott. Fast då glömmer mamman att just muffins inte är det mamman gör bäst. Eller alls särskilt bra faktiskt. 

Inte en enda varningsklocka ger sig till känna i mammans huvud. Att det oftast blir tråkigt geggiga, sega eller mycket torra små bakverk när mamman försöker sig på just muffins tycks jag inte ha något minne av alls. 

Så fyra döttrar och mamman bakar muffins medan pappan och största dottern är på föräldramöte. Bakandet är roligt och går bra. Vi arbetar tillsammans och myser i köket och så ställs muffinsformarna in i ugnen och vi städar undan och fixar. 

När de små bakverken, enligt klockan, är färdiga tar vi ut plåten. Som pappans muffins ser de inte ut kan vi konstatera. Lite hopsjunkna är de allt men mamman hoppas fortfarande på att de är goda och känner mig glad över att vi bakade tillsammans.

Men, goda är de inte. Inuti är det fortfarande smetigt och utanpå torrt och konstigt. Tänk att mammahuvudet kan komma på en sådan dum idé, baka muffins. ’Varför vill mamman det,?’ undrar jag stilla när jag står där med resultatet framför mig. 

Mamman sätter igång ugnen igen och tänker en kort stund att muffinsarna nog ändå kan räddas, ’bara en kort stund till i ugnen så ordnar det sig’, säger huvudet. Men nu är mammans varningssystem igång och alla klockor ringer samtidigt. Nej, alla muffins slängs och medan pappan och döttrarna soffmyser bakar mamman kladdkaka så att döttrarna kan få med varsin bit imorgon. Kladdkaka kan mamman baka i sömnen, nästan. 

Kakan blev bra och morgondagens fika är räddad. Nu är det dags för mamman att sova.

God natt till er.