Det är inte lätt att vara liten och omplacerad. Det är inte lätt att ha upplevt jul för första gången och sedan fylla år och träffa sina riktiga föräldrar och fara hem med fosterföräldrar för att någon dag senare fara till avlastningsfamiljen.

Då är det svårt att koppla av för att sova. Koppla ned alla tankar och all oro och koppla bort en verklighet som det inte går att förstå.

Mamman sitter i fotänden av sängen. Extrabarnet vänder och vrider sig och kommer inte till ro. Kan inte sova och vill gå på toaletten, dricka vatten, hålla handen, meddela olika saker, fråga vad vi skall göra imorgon, kontrollera att jag kommer att vara hemma, fråga om det vi kommer att dricka då är te som vi brukar, hålla foten på mammans arm och se så att de andra barnen är i sina sängar. Och många fler saker vill hon denna kväll.

Så har extrabarnet inte reagerar förut vid nattning och mamman tänker att det måste vara allt det hon upplevt under relativt kort tid som kastar henne ur balans. Mamman gissar att hon för tillfället är förvirrad och osäker på sin tillvaro. Den vuxenvärld som hjälpt henne att få ett bra och tryggt liv har också stökat till. Stökat till i hennes inre.

Det gör mamman ont att se det stökiga och oroliga i extrabarnets inre. Åt det kan jag inget göra. Bara sitta här orubblig, trygg, svara på frågorna, klappa på, låta hennes fot ligga på min arm, vara nära och försäkra att vi kommer att vara här precis som alla andra helger och dricka vårt te precis som vi brukar. Allt är som det brukar. Det är lugnt, stilla och tryggt.

Och mamman bygger om en melodi jag hört Monica Zetterlund sjunga en gång och sjunger den nästan viskandes för det oroliga barnet, ’sov du lilla, nu är allting lugnt och stilla. Vila ditt huvud i din bädd. Du behöver inte vara rädd, för jag vakar inatt. Precis som jag har lovat’.

God natt till er.

Etiketter: extrabarn, föräldrar, frågor, jul, mamman, nattning, orolig, säng, trygg, vuxenvärld