Nå fram, lite i alla fall.

Idag hände det. Sådär som det står i annonserna, ’plötsligt händer det’.

Varje dag när mamman arbetat har jag utrustat mig med uthållighet, tålamod, förståelse och humor innan jag låst upp klassrumsdörren och äntrat denna speciella värld. Den klass mamman arbetar med har slitit ut många lärare och klimatet är hårt, osunt och aggressivt.

Mamman har försökt, gett upp, gråtit i tystnad, tjatat och försökt igen. Så idag när mamman låser upp dörren kliver eleverna in lugnt och stilla. Mamman skriver ned på tavlan det arbete som skall göras under dagens lektion och när jag vänder mig om till klassen ligger böcker och skrivböcker på bänkarna och arbetet är igång. I klassrummet råder tystnad och idogt arbete. Händer räcks upp när hjälp behövs och eleverna väntar in sin tur utan att skapa panik och oväsen i rummet. I vårt klassrum har vi så idag haft arbetsro. ’Plötsligt händer det’.

Mamman blir ställd och glad och känner sig nästan sysslolös där jag står i mitt klassrum med elever som hjärtat klappar lite extra för en sådan här dag. Inte för att de ger mig ro utan för att de ger sig själva en ärlig chans att lära och tar sig själva och sitt lärande på allvar, i alla fall en dag.

Efter två lektioner stannar mamman en av de stökigaste och frågar honom vad som hände idag. Om det hänt något speciellt på morgonen som skapade den här stämningen och han säger ’Du vet, du ger dig ju inte. Det är lika bra att ge upp och arbeta alltså. Du tar dig in i huvet, typ. Är jobbig. Fattar du?’ Ja, mamman tror att jag fattar. Jag ger mig inte och är envis och idag bröt lite av det arbete jag gör igenom. Och så tycker jag ju om de här barnen, trots allt. Kanske märks det, lite grand i alla fall.

Fin torsdagskväll till er.

Etiketter: arbete, arbetsro, elever, klassrum, mamman, skola

Författare: Mamma

Fembarnsmamman är en blogg från vardagslivet hos en familj med fem barn. För vår familj är gemenskap viktigt, att leva nära och uppskatta livet utan att krångla till det. Vi har valt att leva långsamt och att ta oss tid att uppskatta de små tingen i livet och vardagen, för det är dessa stunder som utgör den största delen av våra liv.

12 svar till “Nå fram, lite i alla fall.”

  1. Åh vad glad man blir! Bra jobbat! Jag är själv lärare, eller var det i Brasilien, och hade en väldigt stökig grupp 14 åriga som till slut blev en ” favorit klass”. Känslan när man ser lite resultat, att som du så fint beskriver de ger sig själva en chans. Det är fint det! Bra jobbat!
    Vi får se om jag kommer tillbaka till klassrummet någon gång när barnen blir stora. Nu är jag ju hemma med mina skatter och längtar inte tillbaka på något sätt! Så jag förstår dig att det måste vara jobbigt att göra det.
    Hoppas ni som familj får så småningom en väg där ni alla känner lugn och frid.
    Hälsningar/Karen

    1. Hej Karen
      Så roligt att få reda på lite mer om dig. Det har verkligen varit konstigt för mig att arbeta utanför hemmet. Konstigt och har tagit mycket kraft och energi i anspråk. Förstår precis hur du känner.

      Det är fantastiskt när vi når fram till klasser som haft det stökigt. Jag blir så glad för deras skull. Att de ger sig själva och sina klasskamrater en ärlig chans att lära, på riktigt. Det fyller mitt hjärta med tacksamhet.

      Önskar dig och dina en fin helg.

  2. Åh vad glad jag blir! Så fint att läsa detta. Jag är ju också lärare och förstår precis hur jobbigt du har haft det, men också att du behövs och kan göra skillnad. Att vara lärare när det fungerar och när man får sådana här genombrott är verkligen fint. Lycka till i fortsättningen. Även om det skulle komma bakslag, för eleverna påverkas ju inte bara av dig utan av en massa andra saker i sin omgivning och hemmiljö, så tänk på att du har nått fram och du kommer att komma vidare, det mjuka besegrar det hårda…
    /Annelie

    1. Hej Annelie
      Du har så rätt att det är så mycket som påverkar ungdomar och barn förutom det som sker i klassrummet.
      Min tanke är försöka skapa ett lugn och visa att de kan och visa att jag tror att de kan. Vi kan vara i en trevlig atmosfär tillsammans och i det lära oss mer om ämnet, olika sätt att arbeta, dra nytta av varandras kunskaper och olikheter och visa varandra respekt.
      Det är ett svårt yrke det här. Svårt och givande.

      Önskar dig en fin helg.

  3. Härligt!
    Dagens ros och en stor kram till alla er pedagoger och personal i skolan, som kämpar och inte ger upp när det nära på känns hopplöst. Ni är hjältar i mina ögon. <3

  4. Hej! Det här inlägget fick mig att stanna till framför datorskärmen länge och bara beundra dig och alla andra som tar hand om våra barn i skolan. Har själv jobbat som lärare men lämnat yrket för att jag inte orkade mer. Det är så fantastiskt att det finns sådana som du, som kämpar och vill barnen så väl, trots utmaningar som för stora klasser, stressade barn och allt vad det nu kan vara.

    Hoppas innerligt att du får trivas gott på arbetet, så länge du väljer att ha det. Eleverna är nog lyckliga som fått dig som fröken ! 🙂

    /Lina

    1. Hej Lina
      Dina fina ord tar sig rakt in i mitt hjärta. Du skriver ärligt och vackert.

      Visst är det ett otroligt svårt yrke detta, läreriet. Det kräver mycket av själen, tar oändligt mycket kraft och tanke i anspråk. Men när det fungerar då ger det så mycket mer än det tar.

      I mitt sinne är barn det allra viktigaste. Barnen är vår framtid. Om jag lyckats ge barn en trygg grund och en tro på sig själva då har jag gjort något bra av mitt liv. I mitt hjärta bor en orubblig tro på barns kraft.

      Stort tack för att du tog dig tid att skriva till mig. Uppskattar det mycket.

      Önskar dig en fin kväll.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Connect with Facebook

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.