Fjärilar

20140405-093501.jpg
Döttrarna vill inte vänta till sommaren. Inte vänta med att använda sina fjärilshåvar. De vill använda nu.

Då kommer döttrarna på att det går bra att göra egna fjärilar. Det målas, formas, klipps och sedan kastas massvis med små pappersfjärilar upp i luften och fångas i de fina håvarna.

’Det här är bättre än på riktigt’, utropar minsta dottern glatt och fortsätter att förklara ’för då slipper vi fånga riktiga flärilar, det är inte snällt. Det här är bättre. Pappers-flärilar.’

De är så kloka och snillrika döttrarna och tänker så bra.

Fin lördag till er.

Etiketter: barn, döttrar, döttrarna, fjäril, håv, papper, pyssel, sommar

Författare: Mamma

Fembarnsmamman är en blogg från vardagslivet hos en familj med fem barn. För vår familj är gemenskap viktigt, att leva nära och uppskatta livet utan att krångla till det. Vi har valt att leva långsamt och att ta oss tid att uppskatta de små tingen i livet och vardagen, för det är dessa stunder som utgör den största delen av våra liv.

6 svar till “Fjärilar”

  1. Hej och stort tack för din fina och kloka blogg! Måste bara få beskriva en svår känsla som jag tampas med just nu. Skulle gärna vilja få dina tankar omkring det jag skriver. Min äldsta dotter som nu går i sexan har en mycket tråkig klass. Det är gruppbildningar bland flickorna och hon känner sig utanför. Hon och två tjejer till blir uteslutna från en större grupp med flickor. De får inte komma på födelsedagsfester och dylikt. Min dotter vill inte prata om det men jag märker att det är jobbigt. Jag tycker detta är så svårt att möta. Jag som mor känner att ”det är mitt fel” jag borde ”köpt tuffare grejer”, uppfostrat henne till en tuffare tjej……överöst med märkeskläder och så vidare. När de börjar sjuan kommer klassen delas i andra klasser och de börjar i en annan skola. Fy vad det är svårt!

    1. Hej Maria
      Tack för fina ord.

      Jag förstår ditt problem. Det är svårt att se barnen tampas med en svår och karg verklighet. Det gör ont i mamma-hjärtat.

      Jag tror inte på att lära barnen att vara tuffa och hårda. Mitt hjärta säger mig att det bästa vi kan lära barnen är vara sanna mot sig själva. Lära de att de är bra, ja alldeles perfekta, precis som de är och älskade alltid älskade.

      Inga märkeskläder eller tuffa accessoarer i världen kan skapa självkänsla. Det kan bara gränslös kärlek göra. Kärlek från engagerade och stöttande föräldrar.

      Erika skriver kloka saker om att hjälpa dottern att finna gemenskap utanför skolvärlden. Kanske har din dotter något intresse som hon kan tänkas vilja ägna sig åt på fritiden? Våra döttrar spelar instrument och har funnit underbart snälla vänner i musikvärlden. Vänner som är mjuka och snälla precis som döttrarna.

      Jag hade det själv tufft i din dotters ålder och minns hur jobbigt jag tyckte det var med alla dessa ’tuffa’ tjejer som bara tycktes bry sig om yta. Sådan var och är inte jag.

      Min tillflykt blev till böckernas värld och så fann jag en vän som blev min för livet. En djup vänskap som blivit ett familjeband. Böckerna och den vännen gav mig kraft att gå min egen väg och vara sann mot mig själv. Och så hade jag en mamma som kanske inte alltid förstod men alltid stöttade. I det fann jag min styrka.

      Vägen har inte alltid varit lätt och är svår än idag men jag vet vem jag är och försöker alltid att vara sann, snäll, ärlig, omtänksam och äkta. Det är så jag tror att vi blir lyckliga människor.

      Maria, jag hoppas att mina tankar hjälpt dig på något sätt. Jag önskar dig och din familj allt gott och hoppas innerligt att det löser sig för din dotter.

      Vill också skicka dig lite extra styrka. Jag vet hur jobbigt det är när hjärtat värker för barnen och maktlösheten och hjälplösheten kliver in i hjärtat. Jag har en kär vän som med ett asiatiskt talesätt brukar påminna mig om hur starka vi är och att det är endast i motvind vi lyfter och överkommer våra problem, likt drakarna som flyger högt och fritt när de får motstånd. Den tankebilden har hjälpt mig många gånger.

      Fortsatt fin helg önskar jag dig.

      1. Tack för de fina orden! Ska bära med mig detta och ibland behöver man bli påmind om vilken kraft som faktiskt får våra barn att växa! Kärlek och trygghet!

  2. Tänkte bara säga att jag var med om exakt det själv när jag var lite och gick i sexan… Det var väldigt, väldigt jobbigt. I sjuan ordnade det sig eftersom flera nya började i klassen. Det jag fann energi ur då var det som kom hemifrån. Mamma som lyssnade och torkade tårar. Kaninerna som behövde min uppmärksamhet. Hade jag kunnat ändra något hade nog det varit att min mamma hjälpt mig till att finna vänner på annat håll, kanske börja med något fritifsintresse, hälsa på kusiner/släkt på helger och lov för att kunna finna gemenskap utanför skolan. Det är lätt att känna när man är 12 år att ingen gillar en fastän det egentligen bara handlar om en klass med dåliga mönster.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Connect with Facebook

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.