Blandade tankar

Ibland grumlas tanken och känslan blir mörk, ledsen och tung.

Tung för att jag inte får ordning på allt det jag vill orka, allt det jag vill hinna att göra. Mamman ordnar och fixar och ställer allt iordning för hela familjen. Ordning och organisation underlättar. Och så släpper jag en liten stund, låter allt vara och låter skeendena vara alldeles som de är och då, i det, blir andra besvikna och förvirrade.

Snälla människor undrar vad som är fel och varför mamman inte ordnar och pysslar som hon brukar. Och en snäll röst säger att mamman inte skall behöva vara ledsen eller be om ursäkt när jag känner att jag behöver det. När magen skrynklar ihop sig och känslan av att inte räcka till sköljer över mig blir mamman liten och ledsen inuti. Jag vill gömma mig och vara tyst. Länge vill jag tystna och låta allting vara men så kommer då nästa dag med skolmöten och skolföreställning och stråkkvartett och läsläxor och matlagning och tvätt och allt annat.

Och så kommer nästa dag efter det med fler möten och telefonsamtal och mycket annat och så når vi inte riktigt fram till varandra mamman och pappan. Vi står i varsitt hörn och dansar i olika takt, sjunger olika sånger och talar olika språk. Mamman vet med sig att det går över och att vi finner varandras takter, sånger och språk igen. Men just nu känns vardagen tung och lite ensam.

Mamman borde kanske inte skriva ned de ledsna känslorna. Kanske borde jag bara skriva det som är bra, trevligt och underbart. Mycket är nämligen det, det mesta är fantastiskt, glädjefyllt och härligt. Men, så finns de här känslorna och tar plats när jag mest vill skjuta de åt sidan och glömma bort eller gömma de.

När mamman vill be om ursäkt. Be om ursäkt för att jag är som jag är. För att det inte blir så som det borde ibland.

Trist. Men de här känslorna får vara som de är. Just nu.

Fortsatt fin torsdag till er.