Reflektion
Vi har fem barn. Fem fina och alldeles underbara. Som kräver en hel del arbete. Men med allt arbete kommer kärlek och närhet och livslångt engagemang. Lycka, helt enkelt.
Igårkväll hittade mamman ett citat som fick mig att fundera kring något jag varit ledsen för, länge.
Citatet löd ’Grandchildren is a privelege, not a right.’ Och mamman tänker som så många gånger förut att det är synd att de äldre inte tar sig tid att vara ordentligt med sina barnbarn för att riktigt lära känna dem. Veta vilka barnen är på riktigt, på djupet.
Det är den äldre generationens förlust förstås. Att de inte månar om sin fortsatta historia.
Men känslorna av svek och ledsenhet har för länge sedan tagit fäste i mamman och de känslorna är svåra att skaka av sig. För varje gång de äldre backar undan och inte vill deltaga för att det rinner lite i näsan på något barn blir avgrunden lite djupare. Och barnen lite ledsnare när de gång på gång får höra att de är en ’bakteriehärd’.
Mamman vill inget hellre än att samvaron skall vara naturlig och fungera. Mamman vill vara glad och räcka till, ge till andra av sin glädje men tyvärr blir också mamman lite ledsnare. För varje gång hon får höra att det är bättre att vi håller oss borta så att vi inte orsakar någonting.
För inte vill vi ställa till det, eller skapa problem. Vi vill vara hänsynsfulla och snälla människor. Mamman förklarar för sina döttrar att vi får bli helt friska först allihop innan vi kan träffa någon. Men vintern är lång och förkylnings och infektionstät. Det inträffar ganska få gånger att vi alla är helt friska samtidigt.
Och så går åren. Utan nära kontakt. Utan träffar. Och mamman får ha telefonkontakt med de äldre och med sitt ack så ledsna, besvikna och sorgsna sinne ändå dela med sig av alla framsteg och vardagshändelser på ett glatt, storsint och omtänksamt sätt. Men oj, så slitsamt det är ibland och vad det tär på själen.
Men mamman är glad och tacksam. För barnen, för familjen, för maken, för allt det i livet som är så oerhört värdefullt.
Tacksam. Min fina familj, mitt allt på jorden. Det är till de all min energi, all min kärlek och allt mitt engagemang går.
Min mammas föräldrar bor tjugo minuter bort med bil. De ställer alltid upp om det behövs och kommer när vi ska baka pepparkakor, ha födelsedagskalas eller inför en större tillställning när klänningar behöver strykas. Att de bor centralt i staden där jag tränar friidrott gör det också möjligt för mig att titta in och fika och pusta ut mellan skolan och träningen. Farföräldrarna, som bor lite längre bort, ser vi också en hel del, ungefär fem gånger om året. Jag har inte tänkt på det tidigare, men det slår mig vi har stor tur när det gäller far- och morföräldrar. Det är något att tacksam för. Hoppas att ni snart kommer in i en friskperiod och kan träffa far/morföräldrarna.
Hej Judith
Tack.
Det låter mysigt. Gott att ni har de nära, både geografiskt och känslomässigt.
Önskar dig en fin vecka.