Rutiner och tomhet
Tänk en sådan förändring det är även för de små barnen som är kvar hemma när skolan börjat för terminen.
De tycker att det är gott att få mamman för sig själva en stund nu när skolsystrarna går iväg. Men samtidigt är det tomt.
Den minsta lilla satt i förrgår i mammans knä och frågade ingående när systrarna skulle komma hem ”För jag saknar de mamma, vill leka, krama. Konstigt. De är borta.”
Mamman förklarar och ser till att vi sitter tillsammans och målar eller läser eller syr. Och de små döttrarna får vara med och plocka med disk och tvätt och är så nöjda i sin lilla värld. Men ändå ser jag att förändringen är svår att vänja sig vid. De har haft det så bra hela sommaren tillsammans hela syskonskaran. Kunnat vakna i sin egen takt, leka tillsammans så länge de velat, springa in och ut, busa runt och äta när de känt för det. Nu blir allt så inrutat och inte ens de små barnen är riktigt nöjda med det.
Tur ändå att vi valt ett långsammare liv så att vi trots dessa inrutade skolveckor har en ganska flexibel och lugn livsstil.
Ja visst måste det vara lite rörigt för de små – först är alla tillsammans och sen inte? Lilltösen satt här i måndags (som är vår lediga dag) och grät efter killarna som var i skolan. Hon tyckte vi skulle hämta hem dem direkt, men det var väldigt svårt att få henne att förstå att de måste vara på sina lektioner. Helst vill man ju ha alla samlade hela tiden, eller hur? Ha en fin dag, kram Ann
Hej Ann
Ja, det är svårt att vänja sig. Tillsammans är bäst!
Önskar dig en riktigt bra dag.
Såg att du bakar, gott!